Jag tror jag druckit minst ett glas varenda dag i tre veckor, om inte så är jag ute och dricker stora mängder alkohol. Och på något sätt har jag så förbannat kul, men på natten när man däckar i sängen så är sista tanken fortfarande ägnad till dig. Jag vill att du ska bort ur mitt huvud, för du vill inte finnas kvar där, du vill inte vara i mitt liv, så jag förstår inte varför det ska vara så jäkla svårt att bara stänga av känslorna. Att inte känna ett skit.

 

Jag vet inte ens vad som känns bra längre, fått samma jävla råd av alla. "Men Vivi, bara släpp taget.." Som om de verkligen tror att jag vill stanna kvar i smärtan, att jag inte vill bli bättre. Vem fan vill ligga hemma och gråta ögonen ur sig? Jag VILL bli bättre, jag vill glömma, jag vill sätta ett streck över det hela. Men jag KAN inte, för hur mycket jag förnekar, förtränger och förvrider, så är sanningen fortfarande där. Jag har fortfarande samma gamla känslor som vägrar att försvinna.

 

Nya läppar, nya flörter, nya fester, det spelar ingen jävla roll. För du kommer fortfarande vara den i mina tankar ett tag framöver. Och en dag kanske jag också blir som du, tom på ord. Men just nu har jag sådant överflöd att jag inte vet vart alla ord tar vägen ens. Några slänger jag ut på fyllan, några skickar jag till dig, några skriker jag ut i desperat över att någon hör och några håller jag tyst för mig själv.

 

Kommer du ihåg citatet vi satte upp på väggen tillsammans? Dagen efter vi inte var ett längre, rev jag ner det. Tårarna rann, och skriken över att överleva växte inombords. Jag visste ju att jag skulle hamna i denna sitsen igen, någon gång i livet. Att bli lämnad, igen. "Life isn't measured by the number of breaths we take but by the moments that take our breath away." Det kändes onödigt att ha det citatet uppe när den senaste som fick mig att sluta andas, var du. Men nu har du lyckats igen, på ett helt annat sätt. På ett sätt då jag gråter mig till sömns, på ett sätt där jag sätter fast ett fejkat leende och hoppas jag överlever dagen. På ett sätt där jag drämmer handen i väggen bara för att känna smärtan. Jag är helt jävla förstörd. Wow, första gången jag faktiskt skrivit det. Jag är förstörd och sönder, japp det är jag.

 

Så snälla lämna mitt huvud, eller bara kom tillbaka in i min famn. För såhär kan jag inte vara, jag kan inte vara såhär förstörd. Jag bokstavligen VÄGRAR.

Dom är tillbaka. Drömmarna samt mardrömmar, jag trodde att efter jag träffat dig skulle de försvinna. När jag känt tryggheten och att du mår bra så skulle de försvinna, så var planen i alla fall. Men de är tillbaka. Vaknade med känslan av tomhet och tårarna bara rann, kallsvettades och darrade. Man känner sig så himla hjälplös, och du sade att det bara är drömmar, och det vet jag, men när man väl är fast därinne och får se allt man är rädd för på samma gång, går man sönder, om och om igen.

 

Det känns som om jag har nått botten igen, som om jag aldrig kommer kunna ta mig till ytan. Som Michaela Forni säger: "Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst." Jag tror inte jag klarar mig utan dig, det känns för jävla hopplöst bara.

Socialfobi. Utvecklad i så hög grad att jag inte ens kan vara med mina vänner i stor grupp längre. Jag trodde jag skulle klara det, cyklade och mötte upp mina närmsta efter att jag hade grillat med familjen. Umgicks med våra gemensamma vänner, de som jag satt allt mitt hopp på att kärlek kanske fungerar, såg hur mycket han påminnde mig om dig, på sättet han pratade och på sättet han rörde sig. Och när vi satte oss på en gräsplätt som hade utsikten som tog tillbaka så många minnen. Hela promenaden runt Ätran på vår första träff, och den korta sträckan vi tog två veckor innan det tog slut. Hur vår gemensamma vän nämnde de tornen som du hade velat ha som mission, jag trodde jag skulle gå sönder, där och då. Men mitt leende satt kvar, och när alla bestämde sig för att grilla vid stranden, avstod jag, för jag kunde inte efter att jag hade sett honom luta sig över broräcket, precis som du brukade göra när vi gick förbi där.

 

Där och då utvecklade jag rädslan att jag kanske inte kommer klara av detta ändå. Att det kanske blir för ansträngande att öppna upp sig och prata om sina problem. Hur jag hade den ilskan mot folk som stängde ute mig när de mådde dåligt, jag absolut hatade det. Men för var dag som går så inser jag att jag är precis likadan, och det är det som skrämmer mig mest. Och om det nu finns någon högre makt så är det nu det ska hända något, det är nu smärtan ska försvinna.

 

Det går inte att avsluta ett pussel utan sista biten.

Läste någonstans att det tar ca 7 år och sedan återskapar kroppen sig, alltså varenda cell i kroppen blir ersatt av en ny. Så om sju år har jag en kropp som du inte ens har rört, eller ögonen byts inte ut, så egentligen spelar det ingen roll. Minnena försvinner inte, känslan av din beröring, åh försvinn.

Kväv inte fågeln, men håll honom kvar
och ställ inga frågor, det finns dödande svar
Låt hoppet ta över, var nöjd med okej
med halvbrustna färger, som en sprucken display

saknar puls, går i kras
går från loj, till extas

för fågeln i handen, endast väger som dun
fattat fel helt från början, jag var inte immun

 

Skriven av: Sara Persson

 

Åh, hittade denna dikt på Michaela Fornis blogg, träffade mig rakt i hjärtat. Folk säger att en bild kan säga mer än 1000 ord, men de har alldeles fel. Ett ord kan säga mycket mer än 1000 bilder tillsammans.

Vi var på studiebesök idag i falkenbergs fina kyrka. Det som fångade min uppmärksamhet var när prästen berättade om det lilla rummet man kom in i direkt efter portarna, det såkallade "vapenrummet." Förr i tiden hade folk på sig vapen hela tiden och när man kom in i det rummet var man tvungen att lägga ner alla vapen för själva kyrkan är helig och där ska inga krig ske. Men nuförtiden talade prästen om att man lägger ner alla vapen man har inombords, all stress, all problem, all sorg, innan man går in.

 

Jag stod där, tillsammans med alla mina klasskompisar. Och släppte allting, släppte sorg, släppte smärta, innan vi gick in i den stora kyrkan. Nej, jag är inte kristen, men jag tror inte det är det som är grejen. Det är ett så himla fint budskap, att släppa allting innan man går in, och sedan när man går ut igen väljer man om man vill ta på sig smärtan igen, och jag tror ingen hade valt att göra det.

 

Dagen har varit utmattande. Intervention mot en av mina närmsta tog alldeles för mycket krafter, hatar problem. Efter studiebesöket mötte jag upp Nathalie, Matilda och A.G på PåG, vi satt där ett bra tag och spelade kort innan vi bestämde oss för att gå och prova kläder. Nästan lite för kul hade vi, testade massa kläder och stod och posade framför spegeln, jag har saknat att skratta så mycket som jag gjorde idag. Och eftersom att jag har strejkat över att äta så hade jag extra pengar i plånboken och därför fick jag även hem en svart långklänning, love it.

 

Innan jag avslutar inlägget vill jag gärna att ni kollar in på denna länken: http://dagsatttala.wordpress.com/ - Det är dags att tala, dags att göra skillnad, inte imorgon, inte nästa vecka, DET ÄR DAGS NU!

 

 

Jag borrade ner mitt ansikte i ditt bröst och frågade om vi bara kunde få det att fungera, och du skakade på huvudet. Jag visste, men jag var bara tvungen att fråga igen. Du sa att det var dags för mig att gå, och jag svarade att jag inte kunde medan jag kramade om dig så hårt, för jag visste att det antagligen skulle vara sista gången. Efter ett tag stod du bara där, försökte att inte göra några rörelser för att ge mig förhoppningar om att vara kvar, jag pussade dig på kinden, tragglade upp låset och sedan gick jag.

 

Jag tror att alla som har läst mina texter hitills tror att de vet vad jag går igenom. Vissa har kanske gått igenom det själva, men alla har nog olika upplevelser. De fyra senaste veckorna har varit smärtande på en så hög grad, och många gånger ifrågasatte jag mig själv om det faktiskt var värt att andas. Men jag visste, att det skulle vara så jävla tragiskt att lämna världen efter att man kämpat allt vad man kunnat för någon. I fyra veckor har jag petat i maten, gått runt med svullna ögon och en utmattad kropp. Den lilla näringen som jag fick i mig åkte lika snabbt ut igen, som om kroppen strejkade över att leva. Musiken har spelat non-stop i fyra veckor, klassiskt (din musik), house/techno, ballader, RnB.. Allt möjligt. Jag sov till musik de dagarna jag sov ensam för att fylla tomrummet.

 

Vi grät idag, båda två. Jag grät inte för att jag var ledsen att förlora dig, jag grät för att du grät. För jag kunde inte stå ut med känslan av att du mådde dåligt i just den stunden, kanske för att jag är människokännare, eller kanske för att jag älskar dig. Vid en punkt stod jag inte ut mer och drog dig in i min famn, du höll hårt, som om du inte ville släppa. Jag ville inte släppa. När jag väl lämnade huset gick jag den korta sträckan som vi brukade gå tillsammans, hörde någon springa bakom mig, trodde det var du.. Hjärtat slog i hundra slag i sekunden och jag trodde att du kanske skulle inse i sista sekunden att vi faktiskt behöver varandra, men det var inte du, det var bara någon som antagligen var ute och tränade inför Beach 2014.

 

Du sade att det inte är "målet" som spelar någon roll utan det är resan. Det var fint. Jag önskar dock att jag fick stanna ett tag till, i din resa genom livet.

Jag hatar det, när jag ser någon som tar sin partner för givet, hur dom utnyttjar och missbrukar kärleken som om den alltid kommer finnas där. Och jag varnar, skriker på de, för hur kan de inte se? Hur kan man såra någon man älskar? Jag tror jag blir så upprörd för jag inte kan vara med den jag älskar.. Och att se någon ha den möjligheten och inte uppskatta den gör mig så förbannad. För jag kommer stå där och trösta när kärleken vänder ryggen på de som ignorerat den medan den fanns. Jag. 

Kärlek är som schack, ett feldrag kan förstöra hela spelet. "And the queen protects her king." 

Det var strålande väder idag, jag gick över övergångsställen utan att kolla runt efter bilar, för jag tror inte det hade spelat någon roll mer. Du sa att du ville bli den första som lever i 1000 år, och jag kollade på dig och undrade vad du tänkte med. Hur man någonsin skulle stå ut med att se alla sina närmsta dö.. Jag förlorar dig och det får mig att knappt vilja andas, att se dig dö hade nog tagit kål på mig. Men jag berättade för dig, hur många gånger jag hade sett dig dö mitt framför mina ögon. Inte alla detaljer för då hade även du blivit rädd. Hur mardrömmarna äter upp mig innefrån och ut.

Vi satt i tystnad så länge och jag var inte alls beredd på att förlora dig igen, det gjorde bokstavligen ont i hjärtat att se dig tårögd, för det var inte det jag ville åstadkomma. Visst, jag vill ha dig men mest av allt vill jag att du ska vara lycklig och om det inte är med mig så är det okej, så länge du mår bra. För det är också en sorts kärlek, att sätta någon annans lycka framför ens egen. 

Det har varit en utmattande kväll med klumpen i halsen, den sista timmen på jobbet blinkade jag in tårarna och jobbade på. Jag missade ditt samtal, och du skrev att du antagligen inte skulle hinna prata om vi inte snackade just den stunden. Jag tappade hjärtat i knät, slutade tio minuter efter ditt samtal och satt i omklädningsrummet.

 

När jag väl kom hem tvättade jag bort sminket och hoppade in i de bekvämaste kläderna jag hade. Jag ringde en av mina närmsta, satt och grät i mer än en timme. Hatade mig själv över att jag inte kunde gå vidare. Hatade dig för att det verkade så enkelt för dig, att bara vända blad, att bara glömma. Men mitt välmående har aldrig varit prio ett för mig, det har varit du, och hela min omgivning. Jag ville ringa dig och det enda jag ville fråga var om du mådde bra. Ibland hatar jag mig själv, att jag var tvungen att ha den egenskapen att bry mig så himla mycket om andra. För där satt jag, med hjärtat i knät och frågade fortfarande hur min närmsta mådde. Nu i efterhand så vet jag att du mår bra, du är inte min längre, men jag bryr mig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra. Du har inte den tiden att ge mig din dyrbara tid, och antagligen så förtjänar jag väl inte den.

 

Jag blev som alldeles tokig när jag ännu en gång fick se dig dö framför mina ögon, i drömmen alltså. Min kropp darrade så mycket och tårarna rann lika snabbt som svetten. Paniken som uppstod. Jag tänkte se om du mådde bra, tryckte upp ditt nummer, tänkte ringa, det gjorde jag inte. Istället sökte jag upp drömmar om döden på Google, tydligen ska det innebära en förändring i livet. Jo tack, jag vet.

 

Men jag var tvungen att bekräfta att du mådde bra, så jag skrev, inte till dig, utan till en som känner dig väl. Och det verkar som om du tar dig igenom dagen i alla fall. Det är bara drömmarna som håller mig kvar nu, och rädslan att glömma bort dig. Allt påminner mig om dig. Hur jag fortfarande vaknar 6 på morgonen, förr brukade jag krypa ner bredvid dig och vänta tills du vaknade, men nu gräver jag ner fingrarna i täcket av panik över att du bara existerar i mina drömmar. Jag saknar dig. Och jag hoppas att du vet att jag fortfarande är din.

Aktiverade min Facebook igen, för drygt en vecka sedan. Ett tufft beslut, men jag satt där och bönade och bad mig själv att gå vidare, att möta verkligheten, att det inte kommer bli bättre om jag inte vill att det ska bli bättre. Jag möttes inte av ditt namn, jag vet varför. Jag hade blockat dig ur chatten för att slippa se det, för att slippa påminna mig, men när jag väl bestämde att blocka upp dig så dök du inte upp ändå. Då förstod jag varför. Varför den gröna pricken aldrig var bredvid ditt namn trots att du var aktiv. Du hade blockat mig.

 

Jag darrade idag, när alla pratade om kärlek, sex och känslor. Jag darrade så mycket och blinkade tillbaka tårarna, för du var den enda som dök upp i mina tankar, inte för att du någonsin lämnade dem. Jag satte på mitt leende när alla frågade hur jag mådde, när alla tackade för kvällen, när alla gav sin hejdå-kram och sedan gick. Det var en trevlig kväll. Kanske inte för mig, men för mina tjejer, och det är jag glad över, att jag fortfarande kan göra min omgivning glad. Att jag har den förmågan.

 

Om 26 minuter har det gått mer än tre veckor. Det har varit tre smärtande veckor och fler kommer det säkert bli. Tre veckor med viktras, förlorad mataptit, gråt, slag i väggen, kramar och smärta. Jag hatar dig. Okej, nej det gör jag inte. Hur ska jag någonsin kunna hata dig? Ja, svara på den frågan, hur ska jag någonsin kunna klandra någon annan än mig själv över att du gav upp på oss. Hur?

 

- Sluta. Hon är borta, hon är död.

Möttes av detta tidigt imorse. Jag vill inte ha han som gör allt det, jag skiter i allt det, jag vill ha dig. 

Idag vaknade jag 05:59, det är alldeles för tidiga morgonar nuförtiden, det är ganska tur att Jessica är en morgonmänniska så jag slappa vänta i ca 4 timmar som jag brukar få göra. Tårarna bara forsade och idag tog jag till och med upp ditt nummer, såg gamla sms, och övervägde att skriva till dig.. Det gjorde jag inte. Om varje dag ska vara ett sånt här krig vet jag till sist vilken sida som vinner. Fan. Jag hatar mig själv, i alla fall i detta tillstånd.

Två timmar efter vaknade Jessica men vi lämnade inte sängen förrän vid 10 tiden, vi käkade frukost och sedan åkte vi in till stan. Gick på marknad och lånade massa böcker i biblioteket. Nu väntar jag på ett samtal och efter det ska jag läsa lite hade jag tänkt.

Tackade nej till att gå på fest med mina kollegor igår, jag tror jag är glad över det beslutet. Inte redo att möta han som klär av en med blicken eller han som slänger in några halvcharmiga raggningsrepliker, förr kunde jag hantera det för jag hade dig, nu vet jag inte ens vad jag skulle göra. 

Inatt sov jag ensam. Mammas rum var proppfullt för hennes kompisar är här, hon lovade att hon skulle komma över och sova med mig sen, men det gjorde hon inte. Jag låg där, med en grå tjocktröja, nej inte din, någon annans, men jag låg där med fem kuddar som omringade mig och två täcken för att fylla tomrummet. Det kunde jag inte, jag ville inte somna, eller rättare sagt jag vågade inte. Men när jag väl gav upp var vi på samma spår igen, ännu en dröm om dig, om hur du väljer att kämpa. Jag tror jag vaknade 3-4 gånger och faktiskt övervägde att skriva till dig, men jag antar att du inte skulle svara, för du bryr dig inte längre. Så jag skrev till mina vänner istället, mitt i natten, ingen svarade, för ingen vettig människa skulle vara vaken vid den tiden. Och sen somnade jag om, och vaknade halv sju, men den där känslan av tomhet, jag låg kvar i fyra timmar och bara stirrade på taket.

 

Idag vill jag bort härifrån, skulle träffa Clau, men de planerna blev inställda, så nu står jag här utan några planer alls. Kanske skriva klart en inlämning som jag är sen med, men bara kanske. Vi får väl se vad dagen har att erbjuda. Puss.

Det vrider i magen varenda gång jag ser en bild på oss, eller något som påminner mig om det vi hade. Inte på något äcklande sätt, utan mer på ett smärtande sätt, att det aldrig kommer bli sådär igen. Att det där är över.

  

Jag tappa upp ett bad på kvällen, med minnet om hur det var sist jag badade, när ångan bara steg upp och fönstret var tvunget till att öppnas om vi skulle överleva där inne. Jag låg där, läste boken som jag är så stolt över att jag har som ägodel, jag råder alla till att läsa den (Om att älska, av Michaela Forni), boken som faktiskt fick min livsenergi att gå en aning uppåt. Efter ett tag börjar jag vrida och vända på mig, precis som jag alltid gör när det blir för varmt, jag lägger ifrån mig boken och tar ett djupt andetag innan jag lägger huvudet under vattnet. Tystnad. Efter ett tag drar jag mig tillbaka till verkligheten, slås av värmeslag och tar mig ut ur badkaret. Allt detta under 20 minuter, mer än så överlever jag inte.

 

I eftermiddags ringde jag ett samtal, till en av mina närmaste vänner. Hon mådde dåligt. Och jag blev arg, dels för att jag inte gillar när folk i min omgivning mår dåligt, och dels för att kärlek ännu en gång hugger kniven i hjärtat på en av mina älskade. Kärlek ska inte vara svårt, kärlek ska vara enkelt. När problemen är stora men man skiter i dem för att kärleken är tillräckligt stor, det där kallar jag äkta kärlek. Jag älskar kärlek, det är det finaste jag vet. Även om jag är krossad, så kan jag med handen på mitt brustna hjärta säga att om jag någonsin kommer satsa på något helhjärtat, så kommer det utan tvekan vara på kärlek.

 

"Va stark, va stark, va stark."