HALLÅ! Jag har bokstavligen under natten skaffat en blogg på devote, fixat med designen och även skrivit mitt första inlägg där. Det gör på ett sätt ont i mig att säga det eftersom jag har bloggat på blogg.se i snart 8 år, men jag kan ju alltid byta tillbaka igen om jag inte trivs där. Anledningen är att jag behöver en liten förändring och devote är mycket anpassad till texter och är väldigt stilrent.

 

Så numera kommer ni hitta mig på http://entextomdagen.devote.se/

FÖLJ MED NU, stanna inte kvar och ruttna här. Puss puss!!

Min dröm är att en dag kunna leva på mina ord, de orden som jag kladdar ner på ett papper, de orden som jag med all omsorg skriver på bloggen och de orden som jag skriker ut i väntan på svar. Det är min dröm. Eller i alla fall en av mina drömmar, för den största drömmen är att jag vill kunna andas utan ångest. Alltså inte en sådan dödsångest eller något, utan bara press och ångest över att hinna klart med allting i skolan, och det låter så himla fånigt när man skriver det men det är faktiskt viktigt för mig att en dag kunna andas på det sättet som jag vill, för jag älskar ju de stunderna jag tar ett ärligt andetag, jag älskar att inte se på morgondagen, och framförallt älskar jag det glas vinet jag tar på kvällarna trots att det är skoldag dagen efter, och så vill jag att det ska vara.

   Det har varit allt ifrån för mycket till för lite de senaste månaderna, och grejen är att jag så jättegärna skulle vilja göra EN sak varje dag som skrämmer mig, som t.ex att gå upp till en snygg främling och bara vara allmänt flirtig. För jag vill göra allt det där roliga som ändå skrämmer mig, för jag är ju en sådan person egentligen, alldeles för spontan, alldeles för våghalsig. Men många gånger har jag tappat bort mig själv och så har jag sett att jag hamnat på helt fel väg.

   Jag har svårt för att värdera mig lågt, och jag mår dåligt av att se folk som värderar en själv lågt. För var av en av er är ju bäst, förstår ni inte det så förstå det nu. Ibland så kan man få taskiga kommentarer eller sneblickar på en, vilket har hänt mig ganska ofta, men om jag hade brytt mig varje gång någon sa något taskigt så skulle jag inte ens ha energin att bry mig om någonting annat, och det kan ju inte funka så för jag måste bry mig. Jag måste bry mig om min omgivning, om mina texter, om mina bilder, och främst om mig. Tänk liksom att det är ni som lever i eran kropp och ni kommer även dö i den (om ni inte kommer på något sätt att byta kroppar), så varför inte göra det bästa av det? Ibland brukar mina närmsta fråga mig "Men Vivi, bryr du dig inte om vad folk tycker?" och så brukar jag flina och säga "Varför skulle jag?". För det är ju min kropp och jag gör ju vad tusan jag vill med den så länge jag inte skadar eller trycker ner någon annan.

   Jag tror många har svårt att säga att de älskar sig själva, för man hittar liksom alltid en nackdel, och självklart är det så med mig med. Men ärligt, jag älskar mig själv, för det mesta, och när jag ger min kropp så mycket kärlek, tankar och omsorg så reflekteras det på mig, jag blir en helt annan person som genom att älska mig själv även kan älska andra och få andra att älska sig själva.

  Okej, nu ska jag cirka sova, eller rättare sagt ligga vid mobilen en timme till efter att jag har stängt ner datorn. Vill så gärna äta mat men tror inte min kropp kommer må så bra av det, så godnatt och ta hand om er! pusspuss

Har typ lust att skriva lite, men jag vet inte riktigt om vad. Men jag kan ju i alla fall börja om att berätta om min natt, som var riktigt lång. Jag gick inte och la mig förrän 3 på natten för att jag satt och kollade på Glamourama, som jag för övrigt är helt fast i. Typ en lite serie om Michaela Forni, Anna Hibbs och Petra Tungården från 2010. Så snappade jag upp att PH-Cimon och Michaela Forni har varit tillsammans, och så hamnade jag på hennes gamla blogg och läste lite på hans blogg också för att kunna koppla allt, så det blev en liten för sen kväll.

   Vill också ha vänner som jag kan dricka vin med på vardagarna, usch vad jag saknar vin men just nu är det bäst om jag drar ner på det för jag har förlorat så himla mycket hjärnceller, jag märker typ skillnad och det är det som är sjukt. Annars så lyssnar jag på "Ni**as in Paris - Kanye West, Jay-Z", blivit heeeelt besatt, IGEN.

   Har tänkt på en rolig sak som jag skulle vilja göra, nämligen en blind-date! Det måste jag verkligen göra någon gång, jag har ju typ gjort det, men då har jag bara varit ute efter en sak som inte hade ingått snackande. Alltså verkligen gå in för en blind-date och anstränga sig typ, det är cirka det jag vill göra.

   Massa massa tankar. Ojojoj. Här får ni lyssna på en gammal favvo:

Så fint, så äkta.

  För någon månad sen så visade sig att hon hade sex med hennes pojkväns lillebror under hela hennes förhållande vilket var ca 6 månader. Och jag tillsammans med två andra vänner bestämde att säga att hon var tvungen till att berätta för hennes dåvarande kille eller så skulle vi berätta för honom. Jag undrar än idag om det var vårat beslut att ta, men nu var det det beslutet vi tog.

   När vi konfronterade henne sade hon att hon aldrig har haft riktiga känslor för någon och aldrig riktigt litat på någon. Och jag om någon förstår försvarsmekanismer men är det en ursäkt när det faktiskt förstör andras liv? Jag har spekulerat runt detta ganska mycket eftersom jag är en riktig moral-människa av mig, och hennes moral låg typ i röven på henne för hon visste ju inte vad som var rätt eller fel längre. Allt hon var ute efter var uppmärksamheten och kärleken som dessa killar gav henne. Alla känslor och tankar var falska, något hon själv har målat upp för att verkligheten var för hård.

   Jag följer henne fortfarande på sociala medier idag och det är inte ofta jag skäms för någons skull men jag SKÄMS. Jag skäms så mycket för hur hon utnyttjar och spelar med kärleken. Men på senaste tiden har jag även skämts för min skull, att de ord jag sagt inte gått in i huvudet på henne, att det inte har kunnat påverka henne till det positiva på något sätt. Hon om någon visste precis vad jag gick igenom när mitt dåvarande förhållande tog slut, hon om någon förstod. Men jag fattade inte hur hon inte kunde inse att hon höll på att förstöra sig själv och för alla andra i hennes närhet. Hur hon nu idag säger på sociala medier att hon helst vill vara singel och sedan toppar det med dubbelmoral genom att lägga upp par-bilder, jag förstår inte. Hon har aldrig haft en längre uppehåll från "kärleken" utan när ett förhållande tar slut så hoppas hon rakt in i nästa. Det är nästan som en ond cirkel, och vi alla vet ju att cirklar inte har ett slut.

   En dag hoppas jag att karma biter henne i arslet, så hon faktiskt förstår att istället för att söka uppmärksamhet så kanske man borde börja bearbeta och jobba med sig själv. Jag har tidigare sagt att det är helt okej att man är självdestruktiv, men detta är under all kritik.

    Så det är synd att hon inte är min kompis längre, jag älskade att umgås med henne, och jag älskade att höra om hennes äventyr. Men det är så synd när man vet att allt man hört är byggt på känslor som inte fanns. Ni som har vänner som ni vet är otrogna, stå upp. Säg inte "Det är inte så enkelt som det låter", för det är enkelt, det finns rätt och så finns det fel. Vill ni ha sex med någon annan så gör slut, för hur mycket känslor har ni egentligen för eran partner om ni inte ens kan prata om de problem ni har?

   Jag är bara så trött, så ikväll sitter jag i min 210 cm breda säng och kommer till en slutsats som lyder följande: Hejdå till kärlek, hej till att hitta mig själv så att jag aldrig under några omständigheter blir som min kompis. Aldrig.

   Jag tänker på mig själv nu och undrar vad som har förändrats jämfört med ett år sen, jag tror att hur mycket jag sårades av mitt ex när vi gjorde slut har format mig så otroligt mycket. När jag ligger med folk nu vill jag inte ens veta namnet på de. För jag vill på något sätt inte ens forma någon känsla alls. Jag ligger på grund av behov, släcka törsten, inte för kärleken. Jag vill inte veta om hans drömmar eller tankar, för när man väl vet det så är man fast.

   Just nu vill jag andas luften av fri vilja, jag vill inte vara bunden till någon. Jag vill kunna lägga mig på natten och inte ägna en enda tanken åt en kille, för det är inte riktigt så det funkar. Livets mening är inte kärlek, det har jag i alla fall listat ut. Det kanske är en del av livet men det är klart som fan inte meningen med att leva, det hade ju bara varit tragiskt om det var det.

   För sju månader sen blev jag krossad så in i helvete, jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så allt jag kunde göra var att vända mig till bloggen och mina närmsta, och skriva allt jag ville ha sagt. Och man kan ju tänka sig att orden tar slut, men det gjorde dom inte, och de månaderna som följde var verkligen det jobbigaste jag hade varit med om i mitt liv, hitills. Men nu känner jag mig ganska hel igen, eller hur hel kan man vara när man inte ens vill veta namnet på de man ligger med. Haha.

 

Satt och läste PH-Calles inlägg angående Mohamed Touzaris krönika om honom och om hur han sexobjektifierar Paow. Blir typ rörd och ledsen för Calles skull om hur även han trycks ner för att han har haft lite sex och för att han blev starstrucked. Mohamed undrar vad Calles mamma måste tycka om hur han objektifierar kvinnor eftersom hon själv är kvinna, och det gjorde typ lite ont i hjärtat när folk går på ens mamma respektive pappa. Jag vet hur jag själv går i taket när folk säger "din mamma" till mig, kalla mig vad du vill men tala aldrig om min mamma i nedlåtande ton. För man går ju inte bara på ens mamma, man går ju även på hur hon uppfostrat en, och man vet ju själv hur hon kämpat bara för att man ska ha det bra. Mohamed får ju jättegärna skriva sin krönika men att dra in Calles mamma i det hela var ju överdrivet tycker jag.

 

Det är ju inte så att Calle är den enda som säger och visar att han vill ha sex med Paow, det är ju även Kristian som blir besviken, och det är verkligen inte så att Paow vägrar, det är ju snarare tvärtom, hon vill ju. Jag skrev i någan nedanstående inlägg om feminism och varför feminister bör finnas, jo det är för att båda män och kvinnor ska ha samma rättigheter, inte att kvinnor ska ha bättre rättigheter än män. Det är nog en av de stora sakerna till att så många är emot feminism, främst män, de har missförstått. Kvinnor har just nu sämre rättigheter i både lön, sport, jobb osv, därför kämpar vi mer för att det ska bli jämnlikt, detta är ju förihelvete statistiskt bevisat. Vi vill inte att kvinnor ska vara BÄTTRE än män, vi vill vara JÄMNLIKA.

 

Men egentligen vad vet jag om hur Paow och Calle är, det är ju bara en bild jag har sett som TV3 har målat upp. Vi vet egentligen ingenting om dessa indivder och ändå vill vi döma dom har vi kan? Avgå förihelvete, vi är bättre än så.

 

För er som har kollat på PH kan man ju inte ha undgått att de sociala medierna har typ exploderat enda sedan Paow kom in. Det första hon gör är att knulla Calle, och man ser ju hur samhället är uppbyggt när folk börjar kalla henne för hora och massa skit. Vet ni ens vad hora är? Hora är med andra ord prostituerade kvinnor/män och prostitution kallas den verksamhet där en eller flera personer utför sexuell handlingar åt en annan mot pengar eller annan direkt ersättning, taget direkt från Nationalencykopedin som faktiskt är en säker källa så kom inte med bullshit om att det det är feldefinerat.

    Jag blir rasande faktiskt, jag blir så sur, eller mer besviken, besviken för att det är 2014 och vi fortfarande inte gått förbi stadiet att män och kvinnor borde ha lika rättigheter inom allt. Jag menar hade Calle knullat Paow första dagen han kom in så hade han kallats för kung, men nu när det är tvärtom så kallas Paow för hora. Snälla någon, vad håller ni på med? Detta är bara en av många anledningar till varför feminister behöver finnas i denna värld. Så idag hyllar jag Paow, för att hon var kåt och hon gjorde det hon ville, nej hon är ingen hora för det, hon är bara en king.

   Vissa knullar för känslan, vissa knullar för att de är kåta, vissa knullar för bekräftelse. Who gives a fuck? Jag knullar för jag älskar det, vad knullar du för liksom?

Vill ha tillbaka värmen och drunkna i alkoholen med mina närmsta.

13% av Sveriges befolkning, låt mig skriva det igen, 13%. Alltså 13% som står för rasism och är mot homosexuella, det är 13% alldeles för mycket. Spelar ingen roll om att 87% röstade på något helt annat, för igår förlorade Sverige, igår förlorade rött, blått, rosa, grönt, alltså alla partier förutom SD. Hur kan vi ens har tillåtit detta? Hur har man ens mage med att leva med sig själv efter att ha bidragit till ett rasistiskt parti som stänger dörrarna för människor som verkligen behöver ha en plats att bo?

   Jag skäms, så in i helvete. Att folk i min närhet, alltså folk som stod mig nära röstade på de. Vetskapen av att jag hade så inkompetenta människor som inte visste bättre i mitt liv, ibland skrattar jag lite för mig själv så absurt det låter. Alltså det tredje största partiet i Sverige, vågmästaren, är SD. Jag skriver det så många gånger, jag upprepar det, för jag vill och förstår fortfarande inte att det är sant. Det är dags, mina vänner. Det är dags att skrika tillbaka, vi sade det för fyra år sedan och vi säger det nu igen. Iår skrek vi högt, men budskapet nådde inte fram. Men VÅGA VÄGRA. Våga vägra dessa 13%. Så att de inte stänger dörren för den där tjejen som förlorat hela sin släkt i ett bombdåd, så att änkan som förlorade sin man och måste ta hand om alla hennes barn, kämpa.

   För vart är vi nu? Jag kan säga rakt ut att jag inte är på de blåas sida, men att folk sörjer Reinfelts avsked som både partiledare och statsminister, MER än de 13% som gick till SD. Vi ska inte stänga dörren för dessa människor som gjort valet att rösta på de, utan vi ska argumentera och öppna våran famn, för de vet ju inte bättre, och vi måste ta på oss ansvaret, annars är vi garanterat påväg mot ett tredje världskrig.

  Igår var en förlust, de må ha vunnit detta slag, men de har inte vunnit kriget.

Jag lovar er att ett tag kommer man fastna i den världen där man släpper allt, där man tycker att det är okej att möta nya läppar varenda kväll, där man misshandlar sin njuren med allt gift, där man tillåter sig själv att gå under. Och då lovar jag er med heder och samvete att det faktiskt är okej, det är faktiskt lugnt om du gör allt det. Du får göra vad fan som helst som får dig att må bra för stunden. Skit i den bakfyllan som du får dagen efter, skit i all ånger du får över de nya läpparna du mött kvällen innan, skit i allt det. För jag vet inte vad som händer i framtiden, och jag försöker inte blicka tillbaka på vad som hänt, jag vill leva precis nu. Och vad du säger till de som ger dig sneblickar ute på krogen? Du ler åt dom, för du har allt dom aldrig kommer att ha. Vad du ska säga till dina vänner när dom inte tycker att det är okej att du faktiskt går under ett tag? Du säger: "Fuck you, stick härifrån." Sånna människor behöver du inte i ditt liv, du är den som bestämmar, du ska hålla pennan medan du skriver historian om ditt liv, inte någon annan. Ta vara på tiden, älska dig själv, älska andra också, men främst dig själv.

Vi höll varandra i händerna, våfflade fingrarna, som jag brukar säga. Du hade kommit upp hit för att träffa mig, trots att jag skulle jobba klockan fem. Det var första gången vi träffades ensamma, och jag kommer ihåg hur nervös jag var. Vi gick på en extremlång promenad, vi pratade, vi skrattade, och det var kul. Allting var kul med dig. Så länge jag var med dig, mådde jag bra. Andra gången vi träffades låg vi mestadels i din nittio centimeters breda säng, i din nittio centimeters ickeförhållande säng, knappt en centimeter ifrån varandra, jag lyssnade på dina andetag, och jag tror du hörde mina även om du inte försökte. För jag har djupa och tunga andetag, som något alltid tynger mitt bröst. Jag fick höra vimpeln för första gången den dagen, den som slår mot flaggstången varannan sekund. Jag brukade vakna mitt på natten och höra det ljudet, i början var jag rädd men efter ett tag blev det som en säkerhet. Du lämnar av mig vid stationen på kvällen, och jag drar dig in mot mig och kysser dig. Tredje gången får du komma hem till mig för första gången, pappa vägrade hälsa på dig, kanske ville han inte hälsa på någon främling som han visste skulle krossa hans dotters hjärta. Efter ett tag började han också acceptera dig, för han såg ju så glad du gjorde mig, hur lycklig jag var. Och tro mig när jag säger att det är en riktigt stor sak om min far accepterar dig. Han accepterade dig, och det tog inte lång tid innan jag släppte in dig helt. För för en gång skull ville jag släppa in någon, jag ville inte vara försiktig, jag hade varit försiktig i två år. I två år hade jag hållt mig om hjärtat så hårt för att sprickorna inte skulle bli större, men inte denna gången, denna gången gav jag det till dig med hopp om att du skulle ta väl hand om det.

 

Jag älskade att ligga med kinden mot ditt bröst, känslan av trygghet och känslan av dig. Jag älskade att snegla åt ditt håll när du inte såg, bara för att påminna mig själv om att du faktiskt var min, på något sätt bekräfta det. Jag älskade allt det. Från topp till tå, från jorden till månen, och tillbaka - tusen gånger. Och förevigt kommer du nog ha en speciell plats i mitt hjärta, men that's it.

 

Jag älskar fortfarande att läsa om lyckliga förhållanden, att lyssna på min bästaväns prat om hennes äventyr med hennes pojkvän, jag älskar att läsa om tankar och känslor. Och om jag skulle backa nu, efter två års kämpande tillbaka, efter att blivit krossad igen, nej neJ NEJ.. Det går inte in i min värld. Ja, jag blev krossad. Ja, jag har legat i sängen i flera veckor och gråtit. Ja, jag panikringer min bästavän varenda dag för det känns som jag kvävs av att leva. Men nej, jag vill inte att du ska ha den makten över mig. Nej, jag tänker inte tillåta dig ha den makten över mig.

 

Du ville inte ens vara vänner. Det tär lite på mig att du känner så, inte för att jag vill ha tillbaka dig, utan för att jag bryr mig så mycket om andras välmående, så automatiskt bryr jag mig om dig med. För en gång var du en del av mitt liv, sen blev det svårt, så istället för att kämpa, så backade du. Och jag tror inte jag vill vara med någon som backar när det blir svårt. För man ska ha någon som gör allt för en, allt allt allt.

Nej, jag har inte dött. Vill endast meddela att jag återkommer när jag druckit tom min vinflaska, släppt en bok, hittat meningen med livet, hittat killen som kan göra mig glad och inte såra mig som alla andra förbannade människor, och sist men inte minst så återkommer jag när jag har hittat mig själv, för den tjejen tappade jag bort någonstans åt helvetet. Puss.

Nu orkar jag inte mer. Får se dagligen hur kärlek är som ett mänskligt behov, typ som att dricka vatten eller att gå på toa flera gånger om dagen, måste man typ ha det eller uppleva det. Jag sätter helt enkelt ner foten. När tillät jag mig själv att falla så jävla hårt för något som egentligen inte spelade någon roll innan? Jag stänger av nu, jag bryr mig fan inte vad som händer med dig, i alla fall lika lite som du hade brytt dig om jag sköt mig själv i huvudet. Du är ingenting, du ska inte tro att du kan komma och förstöra mig, jag är så jävla mycket starkare. Så pusshej leverpastej.

Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad. 

 

VIVS ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄKLA GLAD ATT HON KOMMER NOG SKJUTA HUVUDET AV SIG SNART. PUSS.