Nu orkar jag inte mer. Får se dagligen hur kärlek är som ett mänskligt behov, typ som att dricka vatten eller att gå på toa flera gånger om dagen, måste man typ ha det eller uppleva det. Jag sätter helt enkelt ner foten. När tillät jag mig själv att falla så jävla hårt för något som egentligen inte spelade någon roll innan? Jag stänger av nu, jag bryr mig fan inte vad som händer med dig, i alla fall lika lite som du hade brytt dig om jag sköt mig själv i huvudet. Du är ingenting, du ska inte tro att du kan komma och förstöra mig, jag är så jävla mycket starkare. Så pusshej leverpastej.