Vi höll varandra i händerna, våfflade fingrarna, som jag brukar säga. Du hade kommit upp hit för att träffa mig, trots att jag skulle jobba klockan fem. Det var första gången vi träffades ensamma, och jag kommer ihåg hur nervös jag var. Vi gick på en extremlång promenad, vi pratade, vi skrattade, och det var kul. Allting var kul med dig. Så länge jag var med dig, mådde jag bra. Andra gången vi träffades låg vi mestadels i din nittio centimeters breda säng, i din nittio centimeters ickeförhållande säng, knappt en centimeter ifrån varandra, jag lyssnade på dina andetag, och jag tror du hörde mina även om du inte försökte. För jag har djupa och tunga andetag, som något alltid tynger mitt bröst. Jag fick höra vimpeln för första gången den dagen, den som slår mot flaggstången varannan sekund. Jag brukade vakna mitt på natten och höra det ljudet, i början var jag rädd men efter ett tag blev det som en säkerhet. Du lämnar av mig vid stationen på kvällen, och jag drar dig in mot mig och kysser dig. Tredje gången får du komma hem till mig för första gången, pappa vägrade hälsa på dig, kanske ville han inte hälsa på någon främling som han visste skulle krossa hans dotters hjärta. Efter ett tag började han också acceptera dig, för han såg ju så glad du gjorde mig, hur lycklig jag var. Och tro mig när jag säger att det är en riktigt stor sak om min far accepterar dig. Han accepterade dig, och det tog inte lång tid innan jag släppte in dig helt. För för en gång skull ville jag släppa in någon, jag ville inte vara försiktig, jag hade varit försiktig i två år. I två år hade jag hållt mig om hjärtat så hårt för att sprickorna inte skulle bli större, men inte denna gången, denna gången gav jag det till dig med hopp om att du skulle ta väl hand om det.

 

Jag älskade att ligga med kinden mot ditt bröst, känslan av trygghet och känslan av dig. Jag älskade att snegla åt ditt håll när du inte såg, bara för att påminna mig själv om att du faktiskt var min, på något sätt bekräfta det. Jag älskade allt det. Från topp till tå, från jorden till månen, och tillbaka - tusen gånger. Och förevigt kommer du nog ha en speciell plats i mitt hjärta, men that's it.

 

Jag älskar fortfarande att läsa om lyckliga förhållanden, att lyssna på min bästaväns prat om hennes äventyr med hennes pojkvän, jag älskar att läsa om tankar och känslor. Och om jag skulle backa nu, efter två års kämpande tillbaka, efter att blivit krossad igen, nej neJ NEJ.. Det går inte in i min värld. Ja, jag blev krossad. Ja, jag har legat i sängen i flera veckor och gråtit. Ja, jag panikringer min bästavän varenda dag för det känns som jag kvävs av att leva. Men nej, jag vill inte att du ska ha den makten över mig. Nej, jag tänker inte tillåta dig ha den makten över mig.

 

Du ville inte ens vara vänner. Det tär lite på mig att du känner så, inte för att jag vill ha tillbaka dig, utan för att jag bryr mig så mycket om andras välmående, så automatiskt bryr jag mig om dig med. För en gång var du en del av mitt liv, sen blev det svårt, så istället för att kämpa, så backade du. Och jag tror inte jag vill vara med någon som backar när det blir svårt. För man ska ha någon som gör allt för en, allt allt allt.