Det vrider i magen varenda gång jag ser en bild på oss, eller något som påminner mig om det vi hade. Inte på något äcklande sätt, utan mer på ett smärtande sätt, att det aldrig kommer bli sådär igen. Att det där är över.

  

Jag tappa upp ett bad på kvällen, med minnet om hur det var sist jag badade, när ångan bara steg upp och fönstret var tvunget till att öppnas om vi skulle överleva där inne. Jag låg där, läste boken som jag är så stolt över att jag har som ägodel, jag råder alla till att läsa den (Om att älska, av Michaela Forni), boken som faktiskt fick min livsenergi att gå en aning uppåt. Efter ett tag börjar jag vrida och vända på mig, precis som jag alltid gör när det blir för varmt, jag lägger ifrån mig boken och tar ett djupt andetag innan jag lägger huvudet under vattnet. Tystnad. Efter ett tag drar jag mig tillbaka till verkligheten, slås av värmeslag och tar mig ut ur badkaret. Allt detta under 20 minuter, mer än så överlever jag inte.

 

I eftermiddags ringde jag ett samtal, till en av mina närmaste vänner. Hon mådde dåligt. Och jag blev arg, dels för att jag inte gillar när folk i min omgivning mår dåligt, och dels för att kärlek ännu en gång hugger kniven i hjärtat på en av mina älskade. Kärlek ska inte vara svårt, kärlek ska vara enkelt. När problemen är stora men man skiter i dem för att kärleken är tillräckligt stor, det där kallar jag äkta kärlek. Jag älskar kärlek, det är det finaste jag vet. Även om jag är krossad, så kan jag med handen på mitt brustna hjärta säga att om jag någonsin kommer satsa på något helhjärtat, så kommer det utan tvekan vara på kärlek.

 

"Va stark, va stark, va stark."