Det har varit en utmattande kväll med klumpen i halsen, den sista timmen på jobbet blinkade jag in tårarna och jobbade på. Jag missade ditt samtal, och du skrev att du antagligen inte skulle hinna prata om vi inte snackade just den stunden. Jag tappade hjärtat i knät, slutade tio minuter efter ditt samtal och satt i omklädningsrummet.

 

När jag väl kom hem tvättade jag bort sminket och hoppade in i de bekvämaste kläderna jag hade. Jag ringde en av mina närmsta, satt och grät i mer än en timme. Hatade mig själv över att jag inte kunde gå vidare. Hatade dig för att det verkade så enkelt för dig, att bara vända blad, att bara glömma. Men mitt välmående har aldrig varit prio ett för mig, det har varit du, och hela min omgivning. Jag ville ringa dig och det enda jag ville fråga var om du mådde bra. Ibland hatar jag mig själv, att jag var tvungen att ha den egenskapen att bry mig så himla mycket om andra. För där satt jag, med hjärtat i knät och frågade fortfarande hur min närmsta mådde. Nu i efterhand så vet jag att du mår bra, du är inte min längre, men jag bryr mig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra. Du har inte den tiden att ge mig din dyrbara tid, och antagligen så förtjänar jag väl inte den.