Miley sjunger för fullt i högtalarna och mitt leende sitter äntligen på. För första gången på länge känner jag mig glad, ensam. Igår kom jag till och med på mig själv att nynna på en melodi, något som jag inte hållt på med på jättelänge. Alla som känner mig vet att jag brukar ha någon melodi varenda dag som jag själv hittat på, brukar nynna på den så mycket så att folk börjar klaga på mig, men det är ett tecken på att jag är glad.

   Utmattad, tårar, sorg, all smärta, allt det är borta nu. Jag kan äntligen acceptera, och när man väl börjar acceptera kan man också börja bearbeta. Åh, när alla fortsatte att mata in mig skiten med att tid läker alla sår, det är inte "tid", det är vilja. Vilja att själv vilja läka alla sår, vilja att själv ta sig upp ur sängen, vilja att själva älska sig själv. Det är ren vilja, så sluta upp med all bullshit om att tid kommer läka alla sår, tiden kommer inte göra det, men med tiden KOMMER du att hitta viljan att må bättre.

   Det kommer finnas stunder där du tvivlar att du aldrig kommer bli bättre, då tårarna fortsätter att falla. Låt dem falla. Det är en del av processen. Lär dig istället att älska dina tårar, din sorg, din energi. Du kommer aldrig kunna älska någon annan om du inte lär dig själv först. Puss.