Kom på att jag har haft tre olika mantran de tre senaste veckorna: 

 "Andas, andas, andas, andas.."

 
Och nu idag bara slog det mig, satt där framför min person som jag vänder mig till när jag mår dåligt. Vi båda kollade på varandra och sade samtidigt, "det är dags nu." Så det är dags nu, dags att leva, dags att andas. Jag har varit så jävla rädd att släppa taget för jag har alltid tänkt att om du en dag återvänder så måste jag finnas kvar här. Men det är dags nu, jag plågar mig själv med hoppet om att du kommer tillbaka, och jag kan inte göra det, jag vet det. Så, det är dags nu.