Jag sitter här och läser de texter jag skrev för ett par månader sen och det vrider och vänder fortfarande i mitt hjärta, inte för att jag inte mår bra nu, utan för att någon person har kunnat förstöra mig så mycket. Jag, den som knappt får känslor för människor. Det är konstigt när man alltid levt efter att släppa in så lite människor som möjligt, och sett sin omgivning krossas av kärlek, det är klart man avstår. Och när man väl vill ge det en chans så krossas man själv. Fyfan. Att någon person kunde krossa mig så mycket att jag dag in och dag ut satt hemma och skrev ut alla trasiga känslor, till att få skrivkramp och inte kunna skriva något alls. Idag är första gången på länge jag fäller tårar igen, men inte för att jag är ledsen, utan för att jag blir så glad av mina texter betyder något, att något jag har skrivit har betytt något för någon annan, att någon kan känna igen sig i mina texter.

 

Jag andades genom smärtan, jag drog min kropp ur sängen varenda dag, jag krigade för jag vägrade ge upp. Jag kan ge upp på vad som helst, men aldrig kommer jag ge upp på mig själv. Om fem dagar har det gått fyra månader sen vi avslutade allting, fyra månader och jag är fortfarande rädd att se ditt namn eller bilder på dig. Det är det som händer när man låter någon annan ha makten över sitt hjärta,

 

Nu har jag makten, det är jag som bestämmer vad som händer härnäst.