Nej, jag har inte dött. Vill endast meddela att jag återkommer när jag druckit tom min vinflaska, släppt en bok, hittat meningen med livet, hittat killen som kan göra mig glad och inte såra mig som alla andra förbannade människor, och sist men inte minst så återkommer jag när jag har hittat mig själv, för den tjejen tappade jag bort någonstans åt helvetet. Puss.

Nu orkar jag inte mer. Får se dagligen hur kärlek är som ett mänskligt behov, typ som att dricka vatten eller att gå på toa flera gånger om dagen, måste man typ ha det eller uppleva det. Jag sätter helt enkelt ner foten. När tillät jag mig själv att falla så jävla hårt för något som egentligen inte spelade någon roll innan? Jag stänger av nu, jag bryr mig fan inte vad som händer med dig, i alla fall lika lite som du hade brytt dig om jag sköt mig själv i huvudet. Du är ingenting, du ska inte tro att du kan komma och förstöra mig, jag är så jävla mycket starkare. Så pusshej leverpastej.

Shit, förfan, wow.

Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad.  Vivs är glad. 

 

VIVS ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄKLA GLAD ATT HON KOMMER NOG SKJUTA HUVUDET AV SIG SNART. PUSS.

Jag tror jag druckit minst ett glas varenda dag i tre veckor, om inte så är jag ute och dricker stora mängder alkohol. Och på något sätt har jag så förbannat kul, men på natten när man däckar i sängen så är sista tanken fortfarande ägnad till dig. Jag vill att du ska bort ur mitt huvud, för du vill inte finnas kvar där, du vill inte vara i mitt liv, så jag förstår inte varför det ska vara så jäkla svårt att bara stänga av känslorna. Att inte känna ett skit.

 

Jag vet inte ens vad som känns bra längre, fått samma jävla råd av alla. "Men Vivi, bara släpp taget.." Som om de verkligen tror att jag vill stanna kvar i smärtan, att jag inte vill bli bättre. Vem fan vill ligga hemma och gråta ögonen ur sig? Jag VILL bli bättre, jag vill glömma, jag vill sätta ett streck över det hela. Men jag KAN inte, för hur mycket jag förnekar, förtränger och förvrider, så är sanningen fortfarande där. Jag har fortfarande samma gamla känslor som vägrar att försvinna.

 

Nya läppar, nya flörter, nya fester, det spelar ingen jävla roll. För du kommer fortfarande vara den i mina tankar ett tag framöver. Och en dag kanske jag också blir som du, tom på ord. Men just nu har jag sådant överflöd att jag inte vet vart alla ord tar vägen ens. Några slänger jag ut på fyllan, några skickar jag till dig, några skriker jag ut i desperat över att någon hör och några håller jag tyst för mig själv.

 

Kommer du ihåg citatet vi satte upp på väggen tillsammans? Dagen efter vi inte var ett längre, rev jag ner det. Tårarna rann, och skriken över att överleva växte inombords. Jag visste ju att jag skulle hamna i denna sitsen igen, någon gång i livet. Att bli lämnad, igen. "Life isn't measured by the number of breaths we take but by the moments that take our breath away." Det kändes onödigt att ha det citatet uppe när den senaste som fick mig att sluta andas, var du. Men nu har du lyckats igen, på ett helt annat sätt. På ett sätt då jag gråter mig till sömns, på ett sätt där jag sätter fast ett fejkat leende och hoppas jag överlever dagen. På ett sätt där jag drämmer handen i väggen bara för att känna smärtan. Jag är helt jävla förstörd. Wow, första gången jag faktiskt skrivit det. Jag är förstörd och sönder, japp det är jag.

 

Så snälla lämna mitt huvud, eller bara kom tillbaka in i min famn. För såhär kan jag inte vara, jag kan inte vara såhär förstörd. Jag bokstavligen VÄGRAR.

Min närmsta log och skrattade. Jag var glad, för en gång skull var jag också glad. Du hade försvunnit ur mina tankar. Men alla som försökte närma sig viftade jag bort. Kommer aldrig tillåta någon komma nära mig igen. Aldrig.

Sedan efter alla kramar hit och dit vinglade vi hemåt. Jag klättrade över ett staket, ramlade med ansiktet före och spräckte läppen. Tror inte jag har skrattat så mycket som igår. Vi väntade i cirka 40 min på skjuts hem, efter en timme var vi hemma i sängen. Typ vid halv fem på morgonen var vi alltså hemma och vi däckade direkt. 

Klockan 7 var jag uppe och bryggde kaffe, för idag fyller mor min år. Sedan somnade jag igen.