mina vit tapetserade väggar tränger in mig och allt känns så litet. vi hade kunnat göra vad som helst, resa jorden runt, bo i en etta i LA och jobbar på en bar på nätterna, räddat världen, vad som helst verkligen. men jag tror inte allt blir riktigt som man hade önskat. nu vill jag inte ha någon, jag vill vara ensam tills jag hittar den personen som är rätt för mig, ni vet den som accepterar en för den man är, inte för hur jag ser ut. men mest av allt vill jag bort, jag vill inte bo i en liten småstad där alla snackar skit om alla och där jag knappt kan skaffa vänner utan att bli hatad. det går liksom inte det här, jag trivs inte, jag bokstavligen hatar det. i min säng trivs jag, nergrävd i mina böcker trivs jag, borta från alla trivs jag. jag har inte ens sett min bästavän på flera veckor, det där trivs jag inte med. vad vi gör utan varandra, det vet jag inte, men med henne trivs jag med. jag blir så desperat efter något större, ni skulle bara våga fråga om vad som är så bra med att bo i en storstad, för vem fan skulle vilja somna och sedan vakna till ljudet av tystnad, vem fan skulle vilja somna alls? jag vill sälja min själ och kropp till den storstaden jag väljer att bo i när jag blir äldre, gå ut varenda kväll, lämna min lägenhet tom, träffa killar med halvlockigt brunt hår med gröna ögon som man läser om i böckerna och ser på filmerna. åh, allt verkar ju så bra i LA, NY, CALI och miljoner andra länder/städer, varför valde vi just denna stad.