i'm done, det räcker nu
hur hade världen egentligen varit utan kärlek? när jag kollar på ett lyckligt par så är det enda jag tänker på hur länge det kommer hålla. sviken, sårad och förtvivlad är bara tre ord till varför jag inte ens vill släppa in någon i mitt liv. alltså vet ni, att släppa in någon i erat liv är som att ge den personen en pistol som är riktad mot ditt hjärta och HOPPAS att hen inte skjuter. hur tusan kan man hoppas på något sådant. det är väl klart jag vill vara lycklig, men hur är man egentligen lycklig när det enda man kan tänka på när man går och lägger sig är hur rädd man är att faktiskt somna och tyna bort från världen. sanningen är att jag har blivit skjuten så många gånger att jag inte ens har ett hjärta längre, iaf inget som jag kan ge bort. OCH är det inte ironiskt att jag har så lätt att släppa in och öppna mig för nya människor då? jo, som fan.
Bloggen har stått tom i 7 dagar, i know. Men dessa sju dagar har jag typ gått in i en vägg och blivit galen. jag är 17 år. 17 fucking år. Hur kan man ens vara så sårad och förstörd när man är 17 år. Detta är ju ett fint samhälle vi lever i. jag är en tickande bomb förihelvete, KAN NÅGON RÄDDA MIG FÖR JAG KOMMER DRUNKA SNART!
bajs för världen, bajs för allihop. fuck alla, peace out
Kommentarer
Din hjälte under alla tider
jag förstår dig precis, anledningen till att det ständigt sker samma sak hela tiden är för att vi inte har träffat på den "rätte" än. Sure rätte och rätte , existerar verkligen den personen? ju längre tiden går tappar man ju förhoppningarna. Varför finns det då så många par som går runt lyckliga, hand i hand i flera år utan att de skiljs åt? Anledningen att det aldrig har slutat bra för oss är för att personen inte har dykt upp än. Lyckliga slut existerar inte, det är därför jag har lärt mig att ta ifrån revolven från personen och rikta det på personens hjärta istället. Mitt liv mina regler.
Trackback