Att släppa taget om något är alltid svårt, men ibland vet man bara att det är dags att vända blad och börja på ett nytt kapitel. Boken är ju faktiskt inte slut förrän man dör. Varför ska man ens haka upp sig på sånt i livet som sinkar dig och får dig att må dåligt? Svaret är väl att man faktiskt inte ska det. Anledningen till varför jag har varit så borta från bloggen är för att livet krossade mig, och ett tag trodde jag att jag inte skulle klara det. Men jag kan, jag kan klara mig ensam, för meningen med livet är inte att någon annan ska styra din glädje eller din frihet, du ska själv styra den, precis som jag styr min. Det räcker med att släppa in folk i mitt liv nu, det räcker. I början förstod jag inte det, och hade svårt att andas minst tio gånger varenda dag, ångestattacker, sånt som jag aldrig vill uppleva mer igen. Att ta sig igenom dagen med gråten i halsen hela tiden var det nästvärsta jag hade varit med om, för värsta var att ingen fattade, eller rättare sagt ingen ville fatta. Aldrig mer i hela mitt liv tänker jag låta killar, vänner t.om min egna familj att styra mitt liv, ALDRIG mer. Jag behöver inte vänner som stänger ute mig, jag behöver inte killar som inte kämpar för mig, och jag behöver definitivt inte en familj som trycker ner mig och sparkar på mig medan jag ligger ner (ett ordspråk, mina vänner.) för det räcker helt enkelt. Och ni som är vän med mig, sluta tro att ni känner mig, ingen känner mig, ingen vet hur jag är. Hur jag klarar mig genom dagen? Jag ler och jag skrattar åt dumma skämt som inte ens är roliga, ni vet inte ett skit om mig. Sluta döma mig, det säger mig mer om dig, än vad det någonsin kommer säga om mig.