Aktiverade min Facebook igen, för drygt en vecka sedan. Ett tufft beslut, men jag satt där och bönade och bad mig själv att gå vidare, att möta verkligheten, att det inte kommer bli bättre om jag inte vill att det ska bli bättre. Jag möttes inte av ditt namn, jag vet varför. Jag hade blockat dig ur chatten för att slippa se det, för att slippa påminna mig, men när jag väl bestämde att blocka upp dig så dök du inte upp ändå. Då förstod jag varför. Varför den gröna pricken aldrig var bredvid ditt namn trots att du var aktiv. Du hade blockat mig.

 

Jag darrade idag, när alla pratade om kärlek, sex och känslor. Jag darrade så mycket och blinkade tillbaka tårarna, för du var den enda som dök upp i mina tankar, inte för att du någonsin lämnade dem. Jag satte på mitt leende när alla frågade hur jag mådde, när alla tackade för kvällen, när alla gav sin hejdå-kram och sedan gick. Det var en trevlig kväll. Kanske inte för mig, men för mina tjejer, och det är jag glad över, att jag fortfarande kan göra min omgivning glad. Att jag har den förmågan.

 

Om 26 minuter har det gått mer än tre veckor. Det har varit tre smärtande veckor och fler kommer det säkert bli. Tre veckor med viktras, förlorad mataptit, gråt, slag i väggen, kramar och smärta. Jag hatar dig. Okej, nej det gör jag inte. Hur ska jag någonsin kunna hata dig? Ja, svara på den frågan, hur ska jag någonsin kunna klandra någon annan än mig själv över att du gav upp på oss. Hur?

 

- Sluta. Hon är borta, hon är död.