Jag borrade ner mitt ansikte i ditt bröst och frågade om vi bara kunde få det att fungera, och du skakade på huvudet. Jag visste, men jag var bara tvungen att fråga igen. Du sa att det var dags för mig att gå, och jag svarade att jag inte kunde medan jag kramade om dig så hårt, för jag visste att det antagligen skulle vara sista gången. Efter ett tag stod du bara där, försökte att inte göra några rörelser för att ge mig förhoppningar om att vara kvar, jag pussade dig på kinden, tragglade upp låset och sedan gick jag.

 

Jag tror att alla som har läst mina texter hitills tror att de vet vad jag går igenom. Vissa har kanske gått igenom det själva, men alla har nog olika upplevelser. De fyra senaste veckorna har varit smärtande på en så hög grad, och många gånger ifrågasatte jag mig själv om det faktiskt var värt att andas. Men jag visste, att det skulle vara så jävla tragiskt att lämna världen efter att man kämpat allt vad man kunnat för någon. I fyra veckor har jag petat i maten, gått runt med svullna ögon och en utmattad kropp. Den lilla näringen som jag fick i mig åkte lika snabbt ut igen, som om kroppen strejkade över att leva. Musiken har spelat non-stop i fyra veckor, klassiskt (din musik), house/techno, ballader, RnB.. Allt möjligt. Jag sov till musik de dagarna jag sov ensam för att fylla tomrummet.

 

Vi grät idag, båda två. Jag grät inte för att jag var ledsen att förlora dig, jag grät för att du grät. För jag kunde inte stå ut med känslan av att du mådde dåligt i just den stunden, kanske för att jag är människokännare, eller kanske för att jag älskar dig. Vid en punkt stod jag inte ut mer och drog dig in i min famn, du höll hårt, som om du inte ville släppa. Jag ville inte släppa. När jag väl lämnade huset gick jag den korta sträckan som vi brukade gå tillsammans, hörde någon springa bakom mig, trodde det var du.. Hjärtat slog i hundra slag i sekunden och jag trodde att du kanske skulle inse i sista sekunden att vi faktiskt behöver varandra, men det var inte du, det var bara någon som antagligen var ute och tränade inför Beach 2014.

 

Du sade att det inte är "målet" som spelar någon roll utan det är resan. Det var fint. Jag önskar dock att jag fick stanna ett tag till, i din resa genom livet.