Socialfobi. Utvecklad i så hög grad att jag inte ens kan vara med mina vänner i stor grupp längre. Jag trodde jag skulle klara det, cyklade och mötte upp mina närmsta efter att jag hade grillat med familjen. Umgicks med våra gemensamma vänner, de som jag satt allt mitt hopp på att kärlek kanske fungerar, såg hur mycket han påminnde mig om dig, på sättet han pratade och på sättet han rörde sig. Och när vi satte oss på en gräsplätt som hade utsikten som tog tillbaka så många minnen. Hela promenaden runt Ätran på vår första träff, och den korta sträckan vi tog två veckor innan det tog slut. Hur vår gemensamma vän nämnde de tornen som du hade velat ha som mission, jag trodde jag skulle gå sönder, där och då. Men mitt leende satt kvar, och när alla bestämde sig för att grilla vid stranden, avstod jag, för jag kunde inte efter att jag hade sett honom luta sig över broräcket, precis som du brukade göra när vi gick förbi där.

 

Där och då utvecklade jag rädslan att jag kanske inte kommer klara av detta ändå. Att det kanske blir för ansträngande att öppna upp sig och prata om sina problem. Hur jag hade den ilskan mot folk som stängde ute mig när de mådde dåligt, jag absolut hatade det. Men för var dag som går så inser jag att jag är precis likadan, och det är det som skrämmer mig mest. Och om det nu finns någon högre makt så är det nu det ska hända något, det är nu smärtan ska försvinna.

 

Det går inte att avsluta ett pussel utan sista biten.