Åh, klockan är 10:43 och jag sitter tårögd, det blev en halvsen natt igår, vi låg uppe och pratade så mycket, om allting. Jag gillar inte att känna mig maktlös, jag kan hantera dagtid själv men när jag inte ens kan komma ifrån dig i sömnen blir jag livrädd, så jävla rädd. En sak som var väldigt centralt under vår konversation var att livet är så förbannat orättvist.

    Man har lärt sig sen barnsben att så länge man gör sitt bästa så spelar det ingen roll vad resultatet blir, men hur kan man faktiskt acceptera det? När man verkligen ger sitt allt och så står man där, när all energi är förbrukad och nu ska man tydligen ladda om på nytt. Jag har slått händerna i väggen, gråtit tills min kudde smakar som Döda Havet, skrivit så mycket så att jag trott att orden tagit slut, men smärtan försvinner inte. Den bara stannar kvar, som om den är här för att stanna. Jag är arg. Och ledsen. Och sur. Arg på mig själv för att jag tillät mig själv att hamna i denna situationen, ledsen på dig för att du tillät mig hamna i denna situationen, och så jäkla sur på att mitt hjärta inte bara kan glömma, eller åtminstone gå vidare. Jag är ledsen för att du inte bryr dig, för att du är så nonchalant, helt enkelt skiter i hur fan jag känner. Men jag klandrar dig inte, inte alls faktiskt.

   Så många gånger jag stirrat in i spegeln och bara viljat slå sönder den, bara viljat låta bitarna falla till marken. För jag avskyr vad jag ser i spegeln, avskyr synen av mig, så patetisk jag är. Hur min kropp skriker efter dig. Fyfan, fyfan för mig och fyfan för dig.