Jag har tänkt på det, jag tror aldrig det blir bättre, istället tror jag att man lär sig leva med det. Med smärtan och sorgen, och funderingarna på vad han gör och om han mår bra. Jag funderar konstant, övertänker, blir så rädd för mig själv, vad jag har gjort med mig själv när jag ställer mig på vågen och den visar 3 kg för lite. Jag är så rädd för att jag aldrig kommer bli bra igen, blir så himla rädd när mina vänner påstår att det var mitt fel, var det verkligen mitt fel? Och under alla tuffa situationer försöker jag bara påminna mig själv om att andas, det är inte så att jag inte kan andas fysiskt. Men den psykiska andningen är så begränsad just nu, vet knappt vart jag ska ta vägen. Fast egentligen vet man inte hur stark man är förrän stark är det enda valet man har.