Idag darrar min kropp som ett asplöv, har inte bestämt mig än om det är för att det är kallt eller för att ångesten kryper under skinnet igen. Jag läser Michaela Fornis bok i skolan, varenda gång jag får tillfälle, försöker ta in mig hennes visa ord, för det är vad hon är, extremt vis.

   Idag känner jag mig patetisk, för vad jag har gjort mot mina vänner. Jag ser de må dåligt på grund av mig, på grund av att jag mår dåligt. Och jag kollar mig själv i spegeln och undrar om jag faktiskt ska lägga mig när på vägen och låta bilarna köra över mig, för det skulle inte spela någon roll för mig, men mina vänner, mina dyrbara vänner. Gud. Så mycket dom har kämpat för mig, alla meddelanden de skickat till mig, alla meddelanden som fått mig att le, även om det bara var en kort sekund. Åh, jag älskar de, av hela mitt hjärta. Dom säger att jag förtjänar allt stöd som jag kan få så mycket som jag har varit där för dom, det tar mig som en överraskning när dom säger så. Varför skulle de säga så? Det är väl min plikt att ligga vaken till tre på natten, eller kanske till och med dygna bara för att de ska må bra. Kan inte räkna hur många böcker (långa sms) jag har skrivit, hur mycket jag har kämpat, hur mycket jag hoppats, hur många gånger jag har slängt in svärord, för jag blir så sur när folk behandlar mina vänner dåligt. Jag hatar det. Men under denna lilla tid som jag hamnade på botten, så fanns dom där, dom skrev de långa böckerna, de dygnade, de sov över, de åkte hem till mig så fort de kunnat.

   Jag kommer klara det, det kanske tar lång tid, men jag kommer klara det. Och när jag väl klarar det kommer jag klappa mig själv på axeln och kunna titta mig själv i spegeln och bara säga, "Det har varit en lång resa, men jag klarade det." För lika mycket som man inte ger upp på kärleken, så ger man inte upp på sig själv heller.