Dom är tillbaka. Drömmarna samt mardrömmar, jag trodde att efter jag träffat dig skulle de försvinna. När jag känt tryggheten och att du mår bra så skulle de försvinna, så var planen i alla fall. Men de är tillbaka. Vaknade med känslan av tomhet och tårarna bara rann, kallsvettades och darrade. Man känner sig så himla hjälplös, och du sade att det bara är drömmar, och det vet jag, men när man väl är fast därinne och får se allt man är rädd för på samma gång, går man sönder, om och om igen.

 

Det känns som om jag har nått botten igen, som om jag aldrig kommer kunna ta mig till ytan. Som Michaela Forni säger: "Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst." Jag tror inte jag klarar mig utan dig, det känns för jävla hopplöst bara.

Socialfobi. Utvecklad i så hög grad att jag inte ens kan vara med mina vänner i stor grupp längre. Jag trodde jag skulle klara det, cyklade och mötte upp mina närmsta efter att jag hade grillat med familjen. Umgicks med våra gemensamma vänner, de som jag satt allt mitt hopp på att kärlek kanske fungerar, såg hur mycket han påminnde mig om dig, på sättet han pratade och på sättet han rörde sig. Och när vi satte oss på en gräsplätt som hade utsikten som tog tillbaka så många minnen. Hela promenaden runt Ätran på vår första träff, och den korta sträckan vi tog två veckor innan det tog slut. Hur vår gemensamma vän nämnde de tornen som du hade velat ha som mission, jag trodde jag skulle gå sönder, där och då. Men mitt leende satt kvar, och när alla bestämde sig för att grilla vid stranden, avstod jag, för jag kunde inte efter att jag hade sett honom luta sig över broräcket, precis som du brukade göra när vi gick förbi där.

 

Där och då utvecklade jag rädslan att jag kanske inte kommer klara av detta ändå. Att det kanske blir för ansträngande att öppna upp sig och prata om sina problem. Hur jag hade den ilskan mot folk som stängde ute mig när de mådde dåligt, jag absolut hatade det. Men för var dag som går så inser jag att jag är precis likadan, och det är det som skrämmer mig mest. Och om det nu finns någon högre makt så är det nu det ska hända något, det är nu smärtan ska försvinna.

 

Det går inte att avsluta ett pussel utan sista biten.

Igår var Saj och A.G här hos mig, jag bjöd på vin, vi bakade cupcakes, kollade på fyra filmer varav en var skräck, och sedan rörde vi ihop lite cookie dough vid midnatt. Sedan somnade vi vid tre på morgonen.

Idag så invigde jag mina nya skor som jag efter ett bra tag velande tog tummen ur röven och köpte dem. Har verkligen behövt tänka efter de föregående månaderna vad jag spenderade pengarna på för mestadels lade jag ner pengar på att sitta i tåg, men inte längre. 

Kollade på dansuppvisning där mina nära och kära var med, och sedan så gick jag och käkade med Oskar och A.G. Efter det åkte jag hem och grillade med familjen i typ en halvtimme innan jag cyklade in till stan och umgicks med mina fina vänner ute i solen. 

Nu är jag hemma och väntar på att Saj, ska nog ta en liten powernap innan hon kommer. Puss.

Läste någonstans att det tar ca 7 år och sedan återskapar kroppen sig, alltså varenda cell i kroppen blir ersatt av en ny. Så om sju år har jag en kropp som du inte ens har rört, eller ögonen byts inte ut, så egentligen spelar det ingen roll. Minnena försvinner inte, känslan av din beröring, åh försvinn.

Högsta volym, basen, åh gud vad han är bra!

 

 

 

Lunchade med Saj & Georgina på SiSi, efter mer än en timme, mätta och belåtna, åkte jag och Saj hem till mig, det tog en kvart och sen däckade vi i sängen. Vi vaknade efter två timmar och då skulle hon hem. Automatiskt hällde jag upp ett glas vin och satt och åt med familjen. Börjar sakta men säkert återgå till matrutinerna igen.

Finns så mycket som jag hade velat säga, men jag antar att det du inte vet har du inget ont av.

Kväv inte fågeln, men håll honom kvar
och ställ inga frågor, det finns dödande svar
Låt hoppet ta över, var nöjd med okej
med halvbrustna färger, som en sprucken display

saknar puls, går i kras
går från loj, till extas

för fågeln i handen, endast väger som dun
fattat fel helt från början, jag var inte immun

 

Skriven av: Sara Persson

 

Åh, hittade denna dikt på Michaela Fornis blogg, träffade mig rakt i hjärtat. Folk säger att en bild kan säga mer än 1000 ord, men de har alldeles fel. Ett ord kan säga mycket mer än 1000 bilder tillsammans.

Vi var på studiebesök idag i falkenbergs fina kyrka. Det som fångade min uppmärksamhet var när prästen berättade om det lilla rummet man kom in i direkt efter portarna, det såkallade "vapenrummet." Förr i tiden hade folk på sig vapen hela tiden och när man kom in i det rummet var man tvungen att lägga ner alla vapen för själva kyrkan är helig och där ska inga krig ske. Men nuförtiden talade prästen om att man lägger ner alla vapen man har inombords, all stress, all problem, all sorg, innan man går in.

 

Jag stod där, tillsammans med alla mina klasskompisar. Och släppte allting, släppte sorg, släppte smärta, innan vi gick in i den stora kyrkan. Nej, jag är inte kristen, men jag tror inte det är det som är grejen. Det är ett så himla fint budskap, att släppa allting innan man går in, och sedan när man går ut igen väljer man om man vill ta på sig smärtan igen, och jag tror ingen hade valt att göra det.

 

Dagen har varit utmattande. Intervention mot en av mina närmsta tog alldeles för mycket krafter, hatar problem. Efter studiebesöket mötte jag upp Nathalie, Matilda och A.G på PåG, vi satt där ett bra tag och spelade kort innan vi bestämde oss för att gå och prova kläder. Nästan lite för kul hade vi, testade massa kläder och stod och posade framför spegeln, jag har saknat att skratta så mycket som jag gjorde idag. Och eftersom att jag har strejkat över att äta så hade jag extra pengar i plånboken och därför fick jag även hem en svart långklänning, love it.

 

Innan jag avslutar inlägget vill jag gärna att ni kollar in på denna länken: http://dagsatttala.wordpress.com/ - Det är dags att tala, dags att göra skillnad, inte imorgon, inte nästa vecka, DET ÄR DAGS NU!

 

 

Jag borrade ner mitt ansikte i ditt bröst och frågade om vi bara kunde få det att fungera, och du skakade på huvudet. Jag visste, men jag var bara tvungen att fråga igen. Du sa att det var dags för mig att gå, och jag svarade att jag inte kunde medan jag kramade om dig så hårt, för jag visste att det antagligen skulle vara sista gången. Efter ett tag stod du bara där, försökte att inte göra några rörelser för att ge mig förhoppningar om att vara kvar, jag pussade dig på kinden, tragglade upp låset och sedan gick jag.

 

Jag tror att alla som har läst mina texter hitills tror att de vet vad jag går igenom. Vissa har kanske gått igenom det själva, men alla har nog olika upplevelser. De fyra senaste veckorna har varit smärtande på en så hög grad, och många gånger ifrågasatte jag mig själv om det faktiskt var värt att andas. Men jag visste, att det skulle vara så jävla tragiskt att lämna världen efter att man kämpat allt vad man kunnat för någon. I fyra veckor har jag petat i maten, gått runt med svullna ögon och en utmattad kropp. Den lilla näringen som jag fick i mig åkte lika snabbt ut igen, som om kroppen strejkade över att leva. Musiken har spelat non-stop i fyra veckor, klassiskt (din musik), house/techno, ballader, RnB.. Allt möjligt. Jag sov till musik de dagarna jag sov ensam för att fylla tomrummet.

 

Vi grät idag, båda två. Jag grät inte för att jag var ledsen att förlora dig, jag grät för att du grät. För jag kunde inte stå ut med känslan av att du mådde dåligt i just den stunden, kanske för att jag är människokännare, eller kanske för att jag älskar dig. Vid en punkt stod jag inte ut mer och drog dig in i min famn, du höll hårt, som om du inte ville släppa. Jag ville inte släppa. När jag väl lämnade huset gick jag den korta sträckan som vi brukade gå tillsammans, hörde någon springa bakom mig, trodde det var du.. Hjärtat slog i hundra slag i sekunden och jag trodde att du kanske skulle inse i sista sekunden att vi faktiskt behöver varandra, men det var inte du, det var bara någon som antagligen var ute och tränade inför Beach 2014.

 

Du sade att det inte är "målet" som spelar någon roll utan det är resan. Det var fint. Jag önskar dock att jag fick stanna ett tag till, i din resa genom livet.

Jag hatar det, när jag ser någon som tar sin partner för givet, hur dom utnyttjar och missbrukar kärleken som om den alltid kommer finnas där. Och jag varnar, skriker på de, för hur kan de inte se? Hur kan man såra någon man älskar? Jag tror jag blir så upprörd för jag inte kan vara med den jag älskar.. Och att se någon ha den möjligheten och inte uppskatta den gör mig så förbannad. För jag kommer stå där och trösta när kärleken vänder ryggen på de som ignorerat den medan den fanns. Jag. 

Kärlek är som schack, ett feldrag kan förstöra hela spelet. "And the queen protects her king." 

Det var strålande väder idag, jag gick över övergångsställen utan att kolla runt efter bilar, för jag tror inte det hade spelat någon roll mer. Du sa att du ville bli den första som lever i 1000 år, och jag kollade på dig och undrade vad du tänkte med. Hur man någonsin skulle stå ut med att se alla sina närmsta dö.. Jag förlorar dig och det får mig att knappt vilja andas, att se dig dö hade nog tagit kål på mig. Men jag berättade för dig, hur många gånger jag hade sett dig dö mitt framför mina ögon. Inte alla detaljer för då hade även du blivit rädd. Hur mardrömmarna äter upp mig innefrån och ut.

Vi satt i tystnad så länge och jag var inte alls beredd på att förlora dig igen, det gjorde bokstavligen ont i hjärtat att se dig tårögd, för det var inte det jag ville åstadkomma. Visst, jag vill ha dig men mest av allt vill jag att du ska vara lycklig och om det inte är med mig så är det okej, så länge du mår bra. För det är också en sorts kärlek, att sätta någon annans lycka framför ens egen. 

Det har varit en alldeles för fin dag. Åt frukost ute med familjen i strålande väder, och fick sedan köpt två fina koftor. Efter det tog jag en fika med A.G och pratade massa BS som vi alltid gör, sedan gick jag hem till Twinie och umgicks lite med henne och hennes pojkvän. Vi bestämde oss för att köra till McDonalds för att äta något, blev ytterst mätt på det jag fick i mig. Efter det satt jag och Twinie i hennes restaurang och det var meningen att hon skulle jobba, men eftersom det var påskafton så fick hon gå tidigare från jobbet, och därmed hann vi precis till att kolla på bio med klassen. "The Amazing Spiderman 2", som förövrigt jag grät till i slutet, himlans bra, ytterst värt att se. Sedan avslutade vi kvällen hemma hos Twinie med ytterst massa UNO i lag, eller kan inte riktigt skriva avslutade i och med att när nästan alla hade gått satte jag och fyra andra oss i bilarna påväg till donken, men det var stängt så vi stack till Max och fick i oss lite kvällskäk.

 

Nu är jag hemma och väntar på att Twinie ska bosätta sig i min säng. Imorgon blir det att vakna tidigt och förbereda inför att stå framför kameran. Yey. Vi hörs, pusskram.

Du mådde sådär, sa du, men jag vet att du bara sa så för att inte såra mig. Tack. Tack för att du fortfarande tänker på mig. Det känns skönt att veta att du lever i alla fall, och att jag ska få bekräfta det i verkligheten.

 

Ska sätta på mig lite kläder och sedan skriva klart min biologiinlämning, eller först ska jag nog kolla på avsnitten jag har missat på Top Model. Äntligen känns det som om jag faktiskt kan andas igen. Blivit så blind på sistone och knappt vetat vad som är rätt och fel, men vi får se hur det går, om det var ett misstag eller om det var ett bra val.

Det har varit en utmattande kväll med klumpen i halsen, den sista timmen på jobbet blinkade jag in tårarna och jobbade på. Jag missade ditt samtal, och du skrev att du antagligen inte skulle hinna prata om vi inte snackade just den stunden. Jag tappade hjärtat i knät, slutade tio minuter efter ditt samtal och satt i omklädningsrummet.

 

När jag väl kom hem tvättade jag bort sminket och hoppade in i de bekvämaste kläderna jag hade. Jag ringde en av mina närmsta, satt och grät i mer än en timme. Hatade mig själv över att jag inte kunde gå vidare. Hatade dig för att det verkade så enkelt för dig, att bara vända blad, att bara glömma. Men mitt välmående har aldrig varit prio ett för mig, det har varit du, och hela min omgivning. Jag ville ringa dig och det enda jag ville fråga var om du mådde bra. Ibland hatar jag mig själv, att jag var tvungen att ha den egenskapen att bry mig så himla mycket om andra. För där satt jag, med hjärtat i knät och frågade fortfarande hur min närmsta mådde. Nu i efterhand så vet jag att du mår bra, du är inte min längre, men jag bryr mig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra. Du har inte den tiden att ge mig din dyrbara tid, och antagligen så förtjänar jag väl inte den.

 

Jag blev som alldeles tokig när jag ännu en gång fick se dig dö framför mina ögon, i drömmen alltså. Min kropp darrade så mycket och tårarna rann lika snabbt som svetten. Paniken som uppstod. Jag tänkte se om du mådde bra, tryckte upp ditt nummer, tänkte ringa, det gjorde jag inte. Istället sökte jag upp drömmar om döden på Google, tydligen ska det innebära en förändring i livet. Jo tack, jag vet.

 

Men jag var tvungen att bekräfta att du mådde bra, så jag skrev, inte till dig, utan till en som känner dig väl. Och det verkar som om du tar dig igenom dagen i alla fall. Det är bara drömmarna som håller mig kvar nu, och rädslan att glömma bort dig. Allt påminner mig om dig. Hur jag fortfarande vaknar 6 på morgonen, förr brukade jag krypa ner bredvid dig och vänta tills du vaknade, men nu gräver jag ner fingrarna i täcket av panik över att du bara existerar i mina drömmar. Jag saknar dig. Och jag hoppas att du vet att jag fortfarande är din.

Aktiverade min Facebook igen, för drygt en vecka sedan. Ett tufft beslut, men jag satt där och bönade och bad mig själv att gå vidare, att möta verkligheten, att det inte kommer bli bättre om jag inte vill att det ska bli bättre. Jag möttes inte av ditt namn, jag vet varför. Jag hade blockat dig ur chatten för att slippa se det, för att slippa påminna mig, men när jag väl bestämde att blocka upp dig så dök du inte upp ändå. Då förstod jag varför. Varför den gröna pricken aldrig var bredvid ditt namn trots att du var aktiv. Du hade blockat mig.

 

Jag darrade idag, när alla pratade om kärlek, sex och känslor. Jag darrade så mycket och blinkade tillbaka tårarna, för du var den enda som dök upp i mina tankar, inte för att du någonsin lämnade dem. Jag satte på mitt leende när alla frågade hur jag mådde, när alla tackade för kvällen, när alla gav sin hejdå-kram och sedan gick. Det var en trevlig kväll. Kanske inte för mig, men för mina tjejer, och det är jag glad över, att jag fortfarande kan göra min omgivning glad. Att jag har den förmågan.

 

Om 26 minuter har det gått mer än tre veckor. Det har varit tre smärtande veckor och fler kommer det säkert bli. Tre veckor med viktras, förlorad mataptit, gråt, slag i väggen, kramar och smärta. Jag hatar dig. Okej, nej det gör jag inte. Hur ska jag någonsin kunna hata dig? Ja, svara på den frågan, hur ska jag någonsin kunna klandra någon annan än mig själv över att du gav upp på oss. Hur?

 

- Sluta. Hon är borta, hon är död.

Möttes av detta tidigt imorse. Jag vill inte ha han som gör allt det, jag skiter i allt det, jag vill ha dig. 

Idag vaknade jag 05:59, det är alldeles för tidiga morgonar nuförtiden, det är ganska tur att Jessica är en morgonmänniska så jag slappa vänta i ca 4 timmar som jag brukar få göra. Tårarna bara forsade och idag tog jag till och med upp ditt nummer, såg gamla sms, och övervägde att skriva till dig.. Det gjorde jag inte. Om varje dag ska vara ett sånt här krig vet jag till sist vilken sida som vinner. Fan. Jag hatar mig själv, i alla fall i detta tillstånd.

Två timmar efter vaknade Jessica men vi lämnade inte sängen förrän vid 10 tiden, vi käkade frukost och sedan åkte vi in till stan. Gick på marknad och lånade massa böcker i biblioteket. Nu väntar jag på ett samtal och efter det ska jag läsa lite hade jag tänkt.

Tackade nej till att gå på fest med mina kollegor igår, jag tror jag är glad över det beslutet. Inte redo att möta han som klär av en med blicken eller han som slänger in några halvcharmiga raggningsrepliker, förr kunde jag hantera det för jag hade dig, nu vet jag inte ens vad jag skulle göra. 

Åkte till Halmstad idag, hälsade på min gudmor, och fick se Noelle. Sedan plockade vi upp Jessica på vägen hem. Vi har varit ute på en promenad och kollat på film, nu ligger vi bara i sängen och tar det lugnt. Imorgon anordnar jag påskbord, ska bli skönt att ha en reunion med tjejerna, alldeles för längesedan nu.

 

Känns skönt att inte sova ensam, och strida sin krig utan någon bredvid sig. Dagarna går långsamt och nästa onsdag har det gått en månad, jag saknar dig, inget mindre än då, det kanske har ökat dock, för mycket för mitt egna bästa. Jag önskar fortfarande av hela mitt hjärta, varenda dag, att du ska ge oss en andra chans. Jag har för mycket hopp för mitt egna bästa, men lika mycket som man inte ger upp på sig själv så ger man inte upp på kärleken heller. Puss.

 

 

Inatt sov jag ensam. Mammas rum var proppfullt för hennes kompisar är här, hon lovade att hon skulle komma över och sova med mig sen, men det gjorde hon inte. Jag låg där, med en grå tjocktröja, nej inte din, någon annans, men jag låg där med fem kuddar som omringade mig och två täcken för att fylla tomrummet. Det kunde jag inte, jag ville inte somna, eller rättare sagt jag vågade inte. Men när jag väl gav upp var vi på samma spår igen, ännu en dröm om dig, om hur du väljer att kämpa. Jag tror jag vaknade 3-4 gånger och faktiskt övervägde att skriva till dig, men jag antar att du inte skulle svara, för du bryr dig inte längre. Så jag skrev till mina vänner istället, mitt i natten, ingen svarade, för ingen vettig människa skulle vara vaken vid den tiden. Och sen somnade jag om, och vaknade halv sju, men den där känslan av tomhet, jag låg kvar i fyra timmar och bara stirrade på taket.

 

Idag vill jag bort härifrån, skulle träffa Clau, men de planerna blev inställda, så nu står jag här utan några planer alls. Kanske skriva klart en inlämning som jag är sen med, men bara kanske. Vi får väl se vad dagen har att erbjuda. Puss.

Det vrider i magen varenda gång jag ser en bild på oss, eller något som påminner mig om det vi hade. Inte på något äcklande sätt, utan mer på ett smärtande sätt, att det aldrig kommer bli sådär igen. Att det där är över.

  

Jag tappa upp ett bad på kvällen, med minnet om hur det var sist jag badade, när ångan bara steg upp och fönstret var tvunget till att öppnas om vi skulle överleva där inne. Jag låg där, läste boken som jag är så stolt över att jag har som ägodel, jag råder alla till att läsa den (Om att älska, av Michaela Forni), boken som faktiskt fick min livsenergi att gå en aning uppåt. Efter ett tag börjar jag vrida och vända på mig, precis som jag alltid gör när det blir för varmt, jag lägger ifrån mig boken och tar ett djupt andetag innan jag lägger huvudet under vattnet. Tystnad. Efter ett tag drar jag mig tillbaka till verkligheten, slås av värmeslag och tar mig ut ur badkaret. Allt detta under 20 minuter, mer än så överlever jag inte.

 

I eftermiddags ringde jag ett samtal, till en av mina närmaste vänner. Hon mådde dåligt. Och jag blev arg, dels för att jag inte gillar när folk i min omgivning mår dåligt, och dels för att kärlek ännu en gång hugger kniven i hjärtat på en av mina älskade. Kärlek ska inte vara svårt, kärlek ska vara enkelt. När problemen är stora men man skiter i dem för att kärleken är tillräckligt stor, det där kallar jag äkta kärlek. Jag älskar kärlek, det är det finaste jag vet. Även om jag är krossad, så kan jag med handen på mitt brustna hjärta säga att om jag någonsin kommer satsa på något helhjärtat, så kommer det utan tvekan vara på kärlek.

 

"Va stark, va stark, va stark."

Åh, klockan är 10:43 och jag sitter tårögd, det blev en halvsen natt igår, vi låg uppe och pratade så mycket, om allting. Jag gillar inte att känna mig maktlös, jag kan hantera dagtid själv men när jag inte ens kan komma ifrån dig i sömnen blir jag livrädd, så jävla rädd. En sak som var väldigt centralt under vår konversation var att livet är så förbannat orättvist.

    Man har lärt sig sen barnsben att så länge man gör sitt bästa så spelar det ingen roll vad resultatet blir, men hur kan man faktiskt acceptera det? När man verkligen ger sitt allt och så står man där, när all energi är förbrukad och nu ska man tydligen ladda om på nytt. Jag har slått händerna i väggen, gråtit tills min kudde smakar som Döda Havet, skrivit så mycket så att jag trott att orden tagit slut, men smärtan försvinner inte. Den bara stannar kvar, som om den är här för att stanna. Jag är arg. Och ledsen. Och sur. Arg på mig själv för att jag tillät mig själv att hamna i denna situationen, ledsen på dig för att du tillät mig hamna i denna situationen, och så jäkla sur på att mitt hjärta inte bara kan glömma, eller åtminstone gå vidare. Jag är ledsen för att du inte bryr dig, för att du är så nonchalant, helt enkelt skiter i hur fan jag känner. Men jag klandrar dig inte, inte alls faktiskt.

   Så många gånger jag stirrat in i spegeln och bara viljat slå sönder den, bara viljat låta bitarna falla till marken. För jag avskyr vad jag ser i spegeln, avskyr synen av mig, så patetisk jag är. Hur min kropp skriker efter dig. Fyfan, fyfan för mig och fyfan för dig.

   På morgonen när jag vaknade så föreslog jag att vi skulle dra till Halmstad och shoppa lite, men istället satte vi oss i bilen och nu är jag hemma hos min gudmor och hänger med Thaison.. Dricka kaffe som smakar oboy och kollar på skor, shit jag behöver köpa nya skor! Puss. 

Kom på att jag har haft tre olika mantran de tre senaste veckorna: 

 "Andas, andas, andas, andas.."

 
Och nu idag bara slog det mig, satt där framför min person som jag vänder mig till när jag mår dåligt. Vi båda kollade på varandra och sade samtidigt, "det är dags nu." Så det är dags nu, dags att leva, dags att andas. Jag har varit så jävla rädd att släppa taget för jag har alltid tänkt att om du en dag återvänder så måste jag finnas kvar här. Men det är dags nu, jag plågar mig själv med hoppet om att du kommer tillbaka, och jag kan inte göra det, jag vet det. Så, det är dags nu.

 

Idag darrar min kropp som ett asplöv, har inte bestämt mig än om det är för att det är kallt eller för att ångesten kryper under skinnet igen. Jag läser Michaela Fornis bok i skolan, varenda gång jag får tillfälle, försöker ta in mig hennes visa ord, för det är vad hon är, extremt vis.

   Idag känner jag mig patetisk, för vad jag har gjort mot mina vänner. Jag ser de må dåligt på grund av mig, på grund av att jag mår dåligt. Och jag kollar mig själv i spegeln och undrar om jag faktiskt ska lägga mig när på vägen och låta bilarna köra över mig, för det skulle inte spela någon roll för mig, men mina vänner, mina dyrbara vänner. Gud. Så mycket dom har kämpat för mig, alla meddelanden de skickat till mig, alla meddelanden som fått mig att le, även om det bara var en kort sekund. Åh, jag älskar de, av hela mitt hjärta. Dom säger att jag förtjänar allt stöd som jag kan få så mycket som jag har varit där för dom, det tar mig som en överraskning när dom säger så. Varför skulle de säga så? Det är väl min plikt att ligga vaken till tre på natten, eller kanske till och med dygna bara för att de ska må bra. Kan inte räkna hur många böcker (långa sms) jag har skrivit, hur mycket jag har kämpat, hur mycket jag hoppats, hur många gånger jag har slängt in svärord, för jag blir så sur när folk behandlar mina vänner dåligt. Jag hatar det. Men under denna lilla tid som jag hamnade på botten, så fanns dom där, dom skrev de långa böckerna, de dygnade, de sov över, de åkte hem till mig så fort de kunnat.

   Jag kommer klara det, det kanske tar lång tid, men jag kommer klara det. Och när jag väl klarar det kommer jag klappa mig själv på axeln och kunna titta mig själv i spegeln och bara säga, "Det har varit en lång resa, men jag klarade det." För lika mycket som man inte ger upp på kärleken, så ger man inte upp på sig själv heller.

 

 

 

 

Fastnat helt för J.T igen, det var så längesedan jag faktiskt lyssnade på hans musik, glömt bort varför jag ens slutade lyssna.

 

 

 

 

Låt oss andas ett tag till. Puss.

   Vi fick läsa en av August Strindbergs kända verk "Ett halvt ark papper" på svenskan idag, läs den >här<. Den är underbar, jag gillar den verkligen. Fler saker jag gillar: Att det är fredag imorgon, att jag jobbar imorgon, att jag ska ha tjejkväll denna helg, att det är lov imorgon, osv. Jag hoppas detta lovet går så långsamt som möjligt, det känns som om jag verkligen vill ta vara på tiden genom att ligga i sängen och sluka bok efter bok. Kanske umgås med människor också, om jag nu klarar av det, haha. Puss.

Denna låten är magi. Love it. Kvällen igår var extra dramatisk, men det känns skönt att kunna finnas där för någon som behöver råd och hjälp, man slipper för en stund att tänka på att man själv har problem. Trots regnet tror jag nog att det blir en bra idag, man får ju hoppas att jag har rätt. Puss.

 

Åhå, matteprovet idag. Den här lilla situationen jag går igenom kommer inte alls lägligt nu när jag har så mycket skolarbete, men det är bara att traggla sig igenom. Vaknade idag och drömde samma dröm igen, kommer skjuta mig själv i huvudet om jag drömmer den drömmen inatt igen.. Dagen har varit outhärdlig, i alla fall på morgonen, ville knappt gå ur sängen och när jag väl var utanför ytterdörren så spöregnade det.

  Kom hem efter skolan och började läsa på en ny bok som jag har lånat, redan slukat hälften av boken, för mycket hjärtsorg. Snackade med June i telefon ett tag och blev på lite bättre humör, nu ska jag ta och sova lite, får alldeles för lite sömn på nätterna nuförtiden. Puss.

Ännu en dag där jag vaknade med känslan av tomhet, har vägrat att sova i min säng på natten så jag sover i mammas extrasäng. 24/7 pågår det tankar och funderingar om honom, inte ens i sömnen kommer jag undan, massa drömmar, konstant. Går ständigt runt och fightas med tanken, hatar att vara ensam men står inte ut att vara bland människor. Vill så jättegärna bort härifrån, till någonstans varmt utan några bekymmer, vill så jättejättegärna. Jag känner att jag har börjat processen med att stänga ute folk nu, den värsta sidan av mig som jag lovade mig själv att aldrig hamna i igen, men iofs kan jag ha fel. Jag har ofta fel nuförtiden.

  

Jag har tänkt på det, jag tror aldrig det blir bättre, istället tror jag att man lär sig leva med det. Med smärtan och sorgen, och funderingarna på vad han gör och om han mår bra. Jag funderar konstant, övertänker, blir så rädd för mig själv, vad jag har gjort med mig själv när jag ställer mig på vågen och den visar 3 kg för lite. Jag är så rädd för att jag aldrig kommer bli bra igen, blir så himla rädd när mina vänner påstår att det var mitt fel, var det verkligen mitt fel? Och under alla tuffa situationer försöker jag bara påminna mig själv om att andas, det är inte så att jag inte kan andas fysiskt. Men den psykiska andningen är så begränsad just nu, vet knappt vart jag ska ta vägen. Fast egentligen vet man inte hur stark man är förrän stark är det enda valet man har.

 

/Åh, favvolåten nu./ Mitt huvud dunkar i takt med mina tappra steg att ta mig hemåt. Gårdagen var sprudlande bra, jobbet var underbart, det som håller mig vid liv, och sedan cyklade jag vidare till festen där alla var så glada. Vi skrattade och spelade beer-pong, och det var en dag som jag trodde att jag skulle överkomma rädslan att släppa in andra, men det gjorde jag inte. Att krama om någon som hade en annan kroppslukt än honom, att känna någon annans hand som rörde mina skulderblad, aldrig mer igen. Jag är glad dock, att jag inte skickade iväg ett fyllesms eller ringde något fyllesamtal, min ångest hade varit uppe i taket nu, jag hade inte stått ut med mig själv.

    Lite sådär 2 på natten hämtades vi och åkte hem till Nathalie och däckade nästan direkt. Vaknade upp med världens huvudvärk, hade nästan glömt bort hur det var att festa, så himla längesen, dock finner jag ingen glädje i det längre. Puss.

Åttatiden på morgonen knarrar badrumsgolvet som svar på mina steg, jag kollar mig själv i spegeln och säger till mig själv att det ska bli en bra dag. För det ska det bli. Redan halv åtta var jag vaken och satt och skrev massa tacksms till mina vänner, dom behöver veta att dom är speciella, på alla sätt och vis.

   Vid halv sex tiden jobbar jag ett pass till 10, och sedan beger jag mig av till Matildas födelsedagsfest. Idag är det all in or nothing. Idag var den dagen då jag vaknade upp och insåg att jag inte kan vara ledsen mer, att jag förtjänar att vara lycklig, men jag är fortfarande ledsen; djupt inne, men ett steget i taget, in mot världen.

   De stunder där ni tvivlar på er själva, där ni inte vet vilken väg ni ska ta. Till sist kommer ni att veta, egentligen så vet man redan från början, men anledningen till varför ni frågar era vänner om råd är för att ni vill bekräfta att erat svar är rätt. Puss.

210 cm bred säng. På natten lägger jag mig tätt in till väggen, inte för att jag är rädd för monster, inte längre. Utan det är rädslan att somna ensam, så jag söker närhet från en vägg, någonting att luta mig mot. Jag har tidigare sagt att morgonen är de värsta, och de är det fortfarande. Det är på morgonen min kropp darrar av rädsla och ångesten kryper under huden. Igår sov jag hemma utan någon kompis för första gången, jag låg i min säng, skypade lite för att dämpa ensamheten, när vi väl la på kröp jag ner i mammas säng. För jag drömmer om honom, olika drömmar som leder till samma sak varenda natt, och ibland hatar jag mig själv för det, men det är såhär jag beartbetar sorgen. Jag visste att jag inte skulle klara en natt ensam, inte än. Ett steg i taget, Vivs.

   På morgonen satte jag fötterna på golvet efter att ha legat kvar tio minuter för mycket i sängen, jag visste ju att om jag hade legat kvar där hade jag inte mött solstrålarna som sken så varmt mot min hud. Jag satte på kaffekokaren och sedan ställde jag mig i duschen och försökte tänka på att denna dag skulle bli bra. Efter den lilla frukosten jag åt pussade jag mamma på kinden innan jag begav mig av till skolan.

   Jag har älskat vädret de senaste dagarna, förutom den dagen då det regnade på eftermiddagen. Det känns ändå som om jag har någonting att vara glad över.

   När skoltimmarna tog slut så började jobbtimmarna, men först tog jag en glass med Jessica ute i eftermiddagssolen som bara stekte på oss, likt en sommardag.

   Jobbet var fantastiskt kul idag, alla mina kollegor var på bra humör, och jag kom dit med ett glatt humör, samspel, love it. Sedan fick jag även sluta en timme tidigare. Dock kommer det nog kompensera med imorgon då 300+ har bokat bord, men jaja, ett steg i taget. "Andas Vivs, annars dör du." Kommer föralltid följa detta motto, handen på hjärtat, föralltid. Och till alla er där ute som undrar om man någonsin ska kämpa för den man älskar, do it. Kämpa 100%, allt du har, för då kan du inte gå tillbaka och undra om du kunde ha gjort någonting annorlunda. För DÅ har du gjort allting du kan. Jag älskar er, det vet ni.

"Är du rädd?"

- Ja, hela tiden.

"För vad?"

- För att vara ensam, för att inte kunna bli bra igen, för att gråta, för att vara glad, för att le, för människor. Egentligen för allting.

- Som att vara fastspänd i botten av en bassäng som sakta fylls med vatten, man grips av panik, och sedan drunknar man. Så känns det.

- Mina vänner, eller de försöker i alla fall dra upp mig till ytan, men det funkar inte.

"Here is some advice and I want you to listen to it very, very closely:

 

If they don’t want to be with you now, they will not want to be with you later on. You should not stand at the doorway of any person and beg to be let in. You should never dig in your chest, extract your heart and hand it bloody and beating to them, like a dog offering up a possum to his master. If they wanted your heart, they would have broken down the cage of your ribs to get at it.

 

See, love is the strongest current, the greatest force, the heaviest mass that no one has ever been able to measure. It does not see race, distance, age, disability, sexual orientation, gender identity. Love just is—it is all powerful and it is all encompassing. You feel it like hurricane forced winds, 1,000 volts of electricity, a billion newtons.

 

Love is powered by the heat of the sun and the wax and wane of the moon. Once it is dead, once the sun has cast a shadow over it, there is no reviving it. You can shine all the sun you want on their heart, but if they do not love you there is no turning over that engine. It is never going to come out of the shadows and wrap itself around you.

 

No one is ever ‘ready’ to love, but they know when they want to. If you offer up your heart like a big bloody steak and someone shrugs their shoulders and says, “I am a vegetarian.” You shouldn’t keep lingering on the borders of their life hoping that one day they are going to roll over, start eating meat, and choose your heart to devour first.

 

There are few people in the world worth waiting for, worth standing around in the rain for. Most people are not albino turtles—they are not that rare. That person you are waiting for is not the great Russian Yeti, but yet you are spending your entire fucking life being young, and gorgeous, and talented waiting in a tree for him to come out of hiding and into your trap.

I think it’s time you got out of the tree, okay? I think it’s time you came down, okay? Down here to the world of the living, where great people will take your heart, keep it in a glass case, water it when it is wilting, feed it when it is peckish, put it to bed when it is tired. Sure, you might miss the thrill of the hunt, the excitement of the chase, but one day you’re going to look back and realize that the only reason that Yeti kept letting you chase him, the only reason he didn’t lose you in the forest all this time, was because you made him feel important, special, wanted.

 

And you deserve to feel that way too, you know?

 

You deserve it just as much as anyone else.

 

Maybe even more than the rest."