Idag vaknade jag 05:59, det är alldeles för tidiga morgonar nuförtiden, det är ganska tur att Jessica är en morgonmänniska så jag slappa vänta i ca 4 timmar som jag brukar få göra. Tårarna bara forsade och idag tog jag till och med upp ditt nummer, såg gamla sms, och övervägde att skriva till dig.. Det gjorde jag inte. Om varje dag ska vara ett sånt här krig vet jag till sist vilken sida som vinner. Fan. Jag hatar mig själv, i alla fall i detta tillstånd.

Två timmar efter vaknade Jessica men vi lämnade inte sängen förrän vid 10 tiden, vi käkade frukost och sedan åkte vi in till stan. Gick på marknad och lånade massa böcker i biblioteket. Nu väntar jag på ett samtal och efter det ska jag läsa lite hade jag tänkt.

Tackade nej till att gå på fest med mina kollegor igår, jag tror jag är glad över det beslutet. Inte redo att möta han som klär av en med blicken eller han som slänger in några halvcharmiga raggningsrepliker, förr kunde jag hantera det för jag hade dig, nu vet jag inte ens vad jag skulle göra. 

Åkte till Halmstad idag, hälsade på min gudmor, och fick se Noelle. Sedan plockade vi upp Jessica på vägen hem. Vi har varit ute på en promenad och kollat på film, nu ligger vi bara i sängen och tar det lugnt. Imorgon anordnar jag påskbord, ska bli skönt att ha en reunion med tjejerna, alldeles för längesedan nu.

 

Känns skönt att inte sova ensam, och strida sin krig utan någon bredvid sig. Dagarna går långsamt och nästa onsdag har det gått en månad, jag saknar dig, inget mindre än då, det kanske har ökat dock, för mycket för mitt egna bästa. Jag önskar fortfarande av hela mitt hjärta, varenda dag, att du ska ge oss en andra chans. Jag har för mycket hopp för mitt egna bästa, men lika mycket som man inte ger upp på sig själv så ger man inte upp på kärleken heller. Puss.

 

 

Inatt sov jag ensam. Mammas rum var proppfullt för hennes kompisar är här, hon lovade att hon skulle komma över och sova med mig sen, men det gjorde hon inte. Jag låg där, med en grå tjocktröja, nej inte din, någon annans, men jag låg där med fem kuddar som omringade mig och två täcken för att fylla tomrummet. Det kunde jag inte, jag ville inte somna, eller rättare sagt jag vågade inte. Men när jag väl gav upp var vi på samma spår igen, ännu en dröm om dig, om hur du väljer att kämpa. Jag tror jag vaknade 3-4 gånger och faktiskt övervägde att skriva till dig, men jag antar att du inte skulle svara, för du bryr dig inte längre. Så jag skrev till mina vänner istället, mitt i natten, ingen svarade, för ingen vettig människa skulle vara vaken vid den tiden. Och sen somnade jag om, och vaknade halv sju, men den där känslan av tomhet, jag låg kvar i fyra timmar och bara stirrade på taket.

 

Idag vill jag bort härifrån, skulle träffa Clau, men de planerna blev inställda, så nu står jag här utan några planer alls. Kanske skriva klart en inlämning som jag är sen med, men bara kanske. Vi får väl se vad dagen har att erbjuda. Puss.

Det vrider i magen varenda gång jag ser en bild på oss, eller något som påminner mig om det vi hade. Inte på något äcklande sätt, utan mer på ett smärtande sätt, att det aldrig kommer bli sådär igen. Att det där är över.

  

Jag tappa upp ett bad på kvällen, med minnet om hur det var sist jag badade, när ångan bara steg upp och fönstret var tvunget till att öppnas om vi skulle överleva där inne. Jag låg där, läste boken som jag är så stolt över att jag har som ägodel, jag råder alla till att läsa den (Om att älska, av Michaela Forni), boken som faktiskt fick min livsenergi att gå en aning uppåt. Efter ett tag börjar jag vrida och vända på mig, precis som jag alltid gör när det blir för varmt, jag lägger ifrån mig boken och tar ett djupt andetag innan jag lägger huvudet under vattnet. Tystnad. Efter ett tag drar jag mig tillbaka till verkligheten, slås av värmeslag och tar mig ut ur badkaret. Allt detta under 20 minuter, mer än så överlever jag inte.

 

I eftermiddags ringde jag ett samtal, till en av mina närmaste vänner. Hon mådde dåligt. Och jag blev arg, dels för att jag inte gillar när folk i min omgivning mår dåligt, och dels för att kärlek ännu en gång hugger kniven i hjärtat på en av mina älskade. Kärlek ska inte vara svårt, kärlek ska vara enkelt. När problemen är stora men man skiter i dem för att kärleken är tillräckligt stor, det där kallar jag äkta kärlek. Jag älskar kärlek, det är det finaste jag vet. Även om jag är krossad, så kan jag med handen på mitt brustna hjärta säga att om jag någonsin kommer satsa på något helhjärtat, så kommer det utan tvekan vara på kärlek.

 

"Va stark, va stark, va stark."

   På morgonen när jag vaknade så föreslog jag att vi skulle dra till Halmstad och shoppa lite, men istället satte vi oss i bilen och nu är jag hemma hos min gudmor och hänger med Thaison.. Dricka kaffe som smakar oboy och kollar på skor, shit jag behöver köpa nya skor! Puss. 

Kom på att jag har haft tre olika mantran de tre senaste veckorna: 

 "Andas, andas, andas, andas.."

 
Och nu idag bara slog det mig, satt där framför min person som jag vänder mig till när jag mår dåligt. Vi båda kollade på varandra och sade samtidigt, "det är dags nu." Så det är dags nu, dags att leva, dags att andas. Jag har varit så jävla rädd att släppa taget för jag har alltid tänkt att om du en dag återvänder så måste jag finnas kvar här. Men det är dags nu, jag plågar mig själv med hoppet om att du kommer tillbaka, och jag kan inte göra det, jag vet det. Så, det är dags nu.

 

Låt oss andas ett tag till. Puss.

   Vi fick läsa en av August Strindbergs kända verk "Ett halvt ark papper" på svenskan idag, läs den >här<. Den är underbar, jag gillar den verkligen. Fler saker jag gillar: Att det är fredag imorgon, att jag jobbar imorgon, att jag ska ha tjejkväll denna helg, att det är lov imorgon, osv. Jag hoppas detta lovet går så långsamt som möjligt, det känns som om jag verkligen vill ta vara på tiden genom att ligga i sängen och sluka bok efter bok. Kanske umgås med människor också, om jag nu klarar av det, haha. Puss.

Denna låten är magi. Love it. Kvällen igår var extra dramatisk, men det känns skönt att kunna finnas där för någon som behöver råd och hjälp, man slipper för en stund att tänka på att man själv har problem. Trots regnet tror jag nog att det blir en bra idag, man får ju hoppas att jag har rätt. Puss.

 

Åhå, matteprovet idag. Den här lilla situationen jag går igenom kommer inte alls lägligt nu när jag har så mycket skolarbete, men det är bara att traggla sig igenom. Vaknade idag och drömde samma dröm igen, kommer skjuta mig själv i huvudet om jag drömmer den drömmen inatt igen.. Dagen har varit outhärdlig, i alla fall på morgonen, ville knappt gå ur sängen och när jag väl var utanför ytterdörren så spöregnade det.

  Kom hem efter skolan och började läsa på en ny bok som jag har lånat, redan slukat hälften av boken, för mycket hjärtsorg. Snackade med June i telefon ett tag och blev på lite bättre humör, nu ska jag ta och sova lite, får alldeles för lite sömn på nätterna nuförtiden. Puss.

 

/Åh, favvolåten nu./ Mitt huvud dunkar i takt med mina tappra steg att ta mig hemåt. Gårdagen var sprudlande bra, jobbet var underbart, det som håller mig vid liv, och sedan cyklade jag vidare till festen där alla var så glada. Vi skrattade och spelade beer-pong, och det var en dag som jag trodde att jag skulle överkomma rädslan att släppa in andra, men det gjorde jag inte. Att krama om någon som hade en annan kroppslukt än honom, att känna någon annans hand som rörde mina skulderblad, aldrig mer igen. Jag är glad dock, att jag inte skickade iväg ett fyllesms eller ringde något fyllesamtal, min ångest hade varit uppe i taket nu, jag hade inte stått ut med mig själv.

    Lite sådär 2 på natten hämtades vi och åkte hem till Nathalie och däckade nästan direkt. Vaknade upp med världens huvudvärk, hade nästan glömt bort hur det var att festa, så himla längesen, dock finner jag ingen glädje i det längre. Puss.

Åttatiden på morgonen knarrar badrumsgolvet som svar på mina steg, jag kollar mig själv i spegeln och säger till mig själv att det ska bli en bra dag. För det ska det bli. Redan halv åtta var jag vaken och satt och skrev massa tacksms till mina vänner, dom behöver veta att dom är speciella, på alla sätt och vis.

   Vid halv sex tiden jobbar jag ett pass till 10, och sedan beger jag mig av till Matildas födelsedagsfest. Idag är det all in or nothing. Idag var den dagen då jag vaknade upp och insåg att jag inte kan vara ledsen mer, att jag förtjänar att vara lycklig, men jag är fortfarande ledsen; djupt inne, men ett steget i taget, in mot världen.

   De stunder där ni tvivlar på er själva, där ni inte vet vilken väg ni ska ta. Till sist kommer ni att veta, egentligen så vet man redan från början, men anledningen till varför ni frågar era vänner om råd är för att ni vill bekräfta att erat svar är rätt. Puss.

210 cm bred säng. På natten lägger jag mig tätt in till väggen, inte för att jag är rädd för monster, inte längre. Utan det är rädslan att somna ensam, så jag söker närhet från en vägg, någonting att luta mig mot. Jag har tidigare sagt att morgonen är de värsta, och de är det fortfarande. Det är på morgonen min kropp darrar av rädsla och ångesten kryper under huden. Igår sov jag hemma utan någon kompis för första gången, jag låg i min säng, skypade lite för att dämpa ensamheten, när vi väl la på kröp jag ner i mammas säng. För jag drömmer om honom, olika drömmar som leder till samma sak varenda natt, och ibland hatar jag mig själv för det, men det är såhär jag beartbetar sorgen. Jag visste att jag inte skulle klara en natt ensam, inte än. Ett steg i taget, Vivs.

   På morgonen satte jag fötterna på golvet efter att ha legat kvar tio minuter för mycket i sängen, jag visste ju att om jag hade legat kvar där hade jag inte mött solstrålarna som sken så varmt mot min hud. Jag satte på kaffekokaren och sedan ställde jag mig i duschen och försökte tänka på att denna dag skulle bli bra. Efter den lilla frukosten jag åt pussade jag mamma på kinden innan jag begav mig av till skolan.

   Jag har älskat vädret de senaste dagarna, förutom den dagen då det regnade på eftermiddagen. Det känns ändå som om jag har någonting att vara glad över.

   När skoltimmarna tog slut så började jobbtimmarna, men först tog jag en glass med Jessica ute i eftermiddagssolen som bara stekte på oss, likt en sommardag.

   Jobbet var fantastiskt kul idag, alla mina kollegor var på bra humör, och jag kom dit med ett glatt humör, samspel, love it. Sedan fick jag även sluta en timme tidigare. Dock kommer det nog kompensera med imorgon då 300+ har bokat bord, men jaja, ett steg i taget. "Andas Vivs, annars dör du." Kommer föralltid följa detta motto, handen på hjärtat, föralltid. Och till alla er där ute som undrar om man någonsin ska kämpa för den man älskar, do it. Kämpa 100%, allt du har, för då kan du inte gå tillbaka och undra om du kunde ha gjort någonting annorlunda. För DÅ har du gjort allting du kan. Jag älskar er, det vet ni.