#195
Åh, klockan är 10:43 och jag sitter tårögd, det blev en halvsen natt igår, vi låg uppe och pratade så mycket, om allting. Jag gillar inte att känna mig maktlös, jag kan hantera dagtid själv men när jag inte ens kan komma ifrån dig i sömnen blir jag livrädd, så jävla rädd. En sak som var väldigt centralt under vår konversation var att livet är så förbannat orättvist.
Man har lärt sig sen barnsben att så länge man gör sitt bästa så spelar det ingen roll vad resultatet blir, men hur kan man faktiskt acceptera det? När man verkligen ger sitt allt och så står man där, när all energi är förbrukad och nu ska man tydligen ladda om på nytt. Jag har slått händerna i väggen, gråtit tills min kudde smakar som Döda Havet, skrivit så mycket så att jag trott att orden tagit slut, men smärtan försvinner inte. Den bara stannar kvar, som om den är här för att stanna. Jag är arg. Och ledsen. Och sur. Arg på mig själv för att jag tillät mig själv att hamna i denna situationen, ledsen på dig för att du tillät mig hamna i denna situationen, och så jäkla sur på att mitt hjärta inte bara kan glömma, eller åtminstone gå vidare. Jag är ledsen för att du inte bryr dig, för att du är så nonchalant, helt enkelt skiter i hur fan jag känner. Men jag klandrar dig inte, inte alls faktiskt.
Så många gånger jag stirrat in i spegeln och bara viljat slå sönder den, bara viljat låta bitarna falla till marken. För jag avskyr vad jag ser i spegeln, avskyr synen av mig, så patetisk jag är. Hur min kropp skriker efter dig. Fyfan, fyfan för mig och fyfan för dig.
Huvudet högt och ryggen rak.
jag mår bra, eller jag kommer i alla fall inte dö idag.
/15 ynka år, och redan då trodde jag att jag inte skulle klara mig./
Idag darrar min kropp som ett asplöv, har inte bestämt mig än om det är för att det är kallt eller för att ångesten kryper under skinnet igen. Jag läser Michaela Fornis bok i skolan, varenda gång jag får tillfälle, försöker ta in mig hennes visa ord, för det är vad hon är, extremt vis.
Idag känner jag mig patetisk, för vad jag har gjort mot mina vänner. Jag ser de må dåligt på grund av mig, på grund av att jag mår dåligt. Och jag kollar mig själv i spegeln och undrar om jag faktiskt ska lägga mig när på vägen och låta bilarna köra över mig, för det skulle inte spela någon roll för mig, men mina vänner, mina dyrbara vänner. Gud. Så mycket dom har kämpat för mig, alla meddelanden de skickat till mig, alla meddelanden som fått mig att le, även om det bara var en kort sekund. Åh, jag älskar de, av hela mitt hjärta. Dom säger att jag förtjänar allt stöd som jag kan få så mycket som jag har varit där för dom, det tar mig som en överraskning när dom säger så. Varför skulle de säga så? Det är väl min plikt att ligga vaken till tre på natten, eller kanske till och med dygna bara för att de ska må bra. Kan inte räkna hur många böcker (långa sms) jag har skrivit, hur mycket jag har kämpat, hur mycket jag hoppats, hur många gånger jag har slängt in svärord, för jag blir så sur när folk behandlar mina vänner dåligt. Jag hatar det. Men under denna lilla tid som jag hamnade på botten, så fanns dom där, dom skrev de långa böckerna, de dygnade, de sov över, de åkte hem till mig så fort de kunnat.
Jag kommer klara det, det kanske tar lång tid, men jag kommer klara det. Och när jag väl klarar det kommer jag klappa mig själv på axeln och kunna titta mig själv i spegeln och bara säga, "Det har varit en lång resa, men jag klarade det." För lika mycket som man inte ger upp på kärleken, så ger man inte upp på sig själv heller.
mitt hjärta känns tomt
Jag vet att det är dumt och korkat, jag vet och alla min vänner också, men jag hoppas fortfarande. Jag vet inte vad jag hoppas på egentligen, ett tecken kanske, något som visar att du kommer tillbaka, åh, jag vet att det är dumt. Men jag lever på hopp just nu, jag hade nog dött förlängesedan annars, och det hade ju bara varit tragiskt. Att kämpa 100% och sen bara dö. Förstår inte varför jag skriver detta i du-form ens, jag tror att jag innerst inne fortfarande hoppas på att du tittar in hit, då och då. Och att du innerst inne saknar mig lika mycket som jag saknar dig. Åh, jag vet att det är dumt.
"I think I'll miss you forever
Like the sun miss the stars in the morning skies."
mån 7 apr
Ännu en dag där jag vaknade med känslan av tomhet, har vägrat att sova i min säng på natten så jag sover i mammas extrasäng. 24/7 pågår det tankar och funderingar om honom, inte ens i sömnen kommer jag undan, massa drömmar, konstant. Går ständigt runt och fightas med tanken, hatar att vara ensam men står inte ut att vara bland människor. Vill så jättegärna bort härifrån, till någonstans varmt utan några bekymmer, vill så jättejättegärna. Jag känner att jag har börjat processen med att stänga ute folk nu, den värsta sidan av mig som jag lovade mig själv att aldrig hamna i igen, men iofs kan jag ha fel. Jag har ofta fel nuförtiden.
ett stort återfall tillbaka till ruta ett.
Jag har tänkt på det, jag tror aldrig det blir bättre, istället tror jag att man lär sig leva med det. Med smärtan och sorgen, och funderingarna på vad han gör och om han mår bra. Jag funderar konstant, övertänker, blir så rädd för mig själv, vad jag har gjort med mig själv när jag ställer mig på vågen och den visar 3 kg för lite. Jag är så rädd för att jag aldrig kommer bli bra igen, blir så himla rädd när mina vänner påstår att det var mitt fel, var det verkligen mitt fel? Och under alla tuffa situationer försöker jag bara påminna mig själv om att andas, det är inte så att jag inte kan andas fysiskt. Men den psykiska andningen är så begränsad just nu, vet knappt vart jag ska ta vägen. Fast egentligen vet man inte hur stark man är förrän stark är det enda valet man har.
ett extraordinärt val
Miley sjunger för fullt i högtalarna och mitt leende sitter äntligen på. För första gången på länge känner jag mig glad, ensam. Igår kom jag till och med på mig själv att nynna på en melodi, något som jag inte hållt på med på jättelänge. Alla som känner mig vet att jag brukar ha någon melodi varenda dag som jag själv hittat på, brukar nynna på den så mycket så att folk börjar klaga på mig, men det är ett tecken på att jag är glad.
Utmattad, tårar, sorg, all smärta, allt det är borta nu. Jag kan äntligen acceptera, och när man väl börjar acceptera kan man också börja bearbeta. Åh, när alla fortsatte att mata in mig skiten med att tid läker alla sår, det är inte "tid", det är vilja. Vilja att själv vilja läka alla sår, vilja att själv ta sig upp ur sängen, vilja att själva älska sig själv. Det är ren vilja, så sluta upp med all bullshit om att tid kommer läka alla sår, tiden kommer inte göra det, men med tiden KOMMER du att hitta viljan att må bättre.
Det kommer finnas stunder där du tvivlar att du aldrig kommer bli bättre, då tårarna fortsätter att falla. Låt dem falla. Det är en del av processen. Lär dig istället att älska dina tårar, din sorg, din energi. Du kommer aldrig kunna älska någon annan om du inte lär dig själv först. Puss.
ett knarrande ljud
Åttatiden på morgonen knarrar badrumsgolvet som svar på mina steg, jag kollar mig själv i spegeln och säger till mig själv att det ska bli en bra dag. För det ska det bli. Redan halv åtta var jag vaken och satt och skrev massa tacksms till mina vänner, dom behöver veta att dom är speciella, på alla sätt och vis.
Vid halv sex tiden jobbar jag ett pass till 10, och sedan beger jag mig av till Matildas födelsedagsfest. Idag är det all in or nothing. Idag var den dagen då jag vaknade upp och insåg att jag inte kan vara ledsen mer, att jag förtjänar att vara lycklig, men jag är fortfarande ledsen; djupt inne, men ett steget i taget, in mot världen.
De stunder där ni tvivlar på er själva, där ni inte vet vilken väg ni ska ta. Till sist kommer ni att veta, egentligen så vet man redan från början, men anledningen till varför ni frågar era vänner om råd är för att ni vill bekräfta att erat svar är rätt. Puss.
ett andetag i taget
210 cm bred säng. På natten lägger jag mig tätt in till väggen, inte för att jag är rädd för monster, inte längre. Utan det är rädslan att somna ensam, så jag söker närhet från en vägg, någonting att luta mig mot. Jag har tidigare sagt att morgonen är de värsta, och de är det fortfarande. Det är på morgonen min kropp darrar av rädsla och ångesten kryper under huden. Igår sov jag hemma utan någon kompis för första gången, jag låg i min säng, skypade lite för att dämpa ensamheten, när vi väl la på kröp jag ner i mammas säng. För jag drömmer om honom, olika drömmar som leder till samma sak varenda natt, och ibland hatar jag mig själv för det, men det är såhär jag beartbetar sorgen. Jag visste att jag inte skulle klara en natt ensam, inte än. Ett steg i taget, Vivs.
På morgonen satte jag fötterna på golvet efter att ha legat kvar tio minuter för mycket i sängen, jag visste ju att om jag hade legat kvar där hade jag inte mött solstrålarna som sken så varmt mot min hud. Jag satte på kaffekokaren och sedan ställde jag mig i duschen och försökte tänka på att denna dag skulle bli bra. Efter den lilla frukosten jag åt pussade jag mamma på kinden innan jag begav mig av till skolan.
Jag har älskat vädret de senaste dagarna, förutom den dagen då det regnade på eftermiddagen. Det känns ändå som om jag har någonting att vara glad över.
När skoltimmarna tog slut så började jobbtimmarna, men först tog jag en glass med Jessica ute i eftermiddagssolen som bara stekte på oss, likt en sommardag.
Jobbet var fantastiskt kul idag, alla mina kollegor var på bra humör, och jag kom dit med ett glatt humör, samspel, love it. Sedan fick jag även sluta en timme tidigare. Dock kommer det nog kompensera med imorgon då 300+ har bokat bord, men jaja, ett steg i taget. "Andas Vivs, annars dör du." Kommer föralltid följa detta motto, handen på hjärtat, föralltid. Och till alla er där ute som undrar om man någonsin ska kämpa för den man älskar, do it. Kämpa 100%, allt du har, för då kan du inte gå tillbaka och undra om du kunde ha gjort någonting annorlunda. För DÅ har du gjort allting du kan. Jag älskar er, det vet ni.
rädsla
- Ja, hela tiden.
"För vad?"
- För att vara ensam, för att inte kunna bli bra igen, för att gråta, för att vara glad, för att le, för människor. Egentligen för allting.
"Hur känns det att vara rädd?"
- Som att vara fastspänd i botten av en bassäng som sakta fylls med vatten, man grips av panik, och sedan drunknar man. Så känns det.
"Finns det någon som kan rädda dig?"
- Mina vänner, eller de försöker i alla fall dra upp mig till ytan, men det funkar inte.
"Varför?"
- För tankarna att överleva är long gone.
"Jag vet att det inte känns som så nu, men en dag kommer du att kunna andas normalt, kunna vara ensam utan att känna att du drunknar. Du är stark. Kom ihåg det. Visst, det kommer ta tid, men låt det ta tid, det går inte över på en dag. Du behöver mer än så. Jag förstår, att när man har kämpat 100% och all energi är borta, jag förstår precis. Men precis som ett batteri så tar det tid att ladda upp till fullt, ge det tid och tålamod. Och du måste mest av allt ha viljan.
- Jag vet, jag kan bara inte inse att det är över."
- Jag vet, jag kan bara inte inse att det är över."
"Inte jag heller."
100% räcker inte alltid till.
"Here is some advice and I want you to listen to it very, very closely:
If they don’t want to be with you now, they will not want to be with you later on. You should not stand at the doorway of any person and beg to be let in. You should never dig in your chest, extract your heart and hand it bloody and beating to them, like a dog offering up a possum to his master. If they wanted your heart, they would have broken down the cage of your ribs to get at it.
See, love is the strongest current, the greatest force, the heaviest mass that no one has ever been able to measure. It does not see race, distance, age, disability, sexual orientation, gender identity. Love just is—it is all powerful and it is all encompassing. You feel it like hurricane forced winds, 1,000 volts of electricity, a billion newtons.
Love is powered by the heat of the sun and the wax and wane of the moon. Once it is dead, once the sun has cast a shadow over it, there is no reviving it. You can shine all the sun you want on their heart, but if they do not love you there is no turning over that engine. It is never going to come out of the shadows and wrap itself around you.
No one is ever ‘ready’ to love, but they know when they want to. If you offer up your heart like a big bloody steak and someone shrugs their shoulders and says, “I am a vegetarian.” You shouldn’t keep lingering on the borders of their life hoping that one day they are going to roll over, start eating meat, and choose your heart to devour first.
There are few people in the world worth waiting for, worth standing around in the rain for. Most people are not albino turtles—they are not that rare. That person you are waiting for is not the great Russian Yeti, but yet you are spending your entire fucking life being young, and gorgeous, and talented waiting in a tree for him to come out of hiding and into your trap.
I think it’s time you got out of the tree, okay? I think it’s time you came down, okay? Down here to the world of the living, where great people will take your heart, keep it in a glass case, water it when it is wilting, feed it when it is peckish, put it to bed when it is tired. Sure, you might miss the thrill of the hunt, the excitement of the chase, but one day you’re going to look back and realize that the only reason that Yeti kept letting you chase him, the only reason he didn’t lose you in the forest all this time, was because you made him feel important, special, wanted.
And you deserve to feel that way too, you know?
You deserve it just as much as anyone else.
Maybe even more than the rest."
Kristen Fiore, A Tree is No Place for Your Heart.
Inte värt att ge upp nu
Sitter på mattelektionen och fastnat på ett tal så medan jag väntar på att läraren ska komma så sitter jag väl här slänger in ett inlägg. Igår gick jag på föreläsning som Petter höll i, alltså Petter som jag lyssnat på i minst 5 år. Såg han senast på Helsingborgfestivalen för några år sedan. Tog även bild med honom:
man kan inte kämpa för två
"Jag är en känslomänniska, vare sig jag är lycklig eller ledsen så känner jag det dubbelt så mycket som någon annan."
Kärleksexperten agerar
Hej och välkommen till kärleksexpertens blogg, Johanna.. Skämt åt sido. Okej, nu ska jag väl svara på denna fråga en gång för alla så att alla killar och tjejer fattar.
Det finns alltid en gräns till hur mycket skit man kan ta tills man exploderar av ångest och ilska. Jag personligen tycker att det inte existerar sådana förhållanden där båda kämpar lika mycket, det kommer alltid vara någon som kämpar mer. Men tänk på detta killar och tänk på det noga, när ni inte ger henne uppmärksamhet så får hon det från någon annan, gör inte du henne glad, finns det alltid någon annan kille som kommer göra henne glad.
Så Johanna, jag är inte världens bästa att fråga om kärlek för jag har ganska höga krav. Jag vet vad jag förtjänar och jag slutar inte förrän det är så. Man ska aldrig glömma bort sitt värde.
Svar till fråga 1: Jag tycker att och kommer alltid tycka att killen ska höra av sig mer än tjejen, dels för att tjejer oftast behöver mer uppmärksamhet än vad killar behöver. Detta betyder INTE att han ska skriva varenda jävla gång. Om ni är i ett förhållande så spelar ni inget spel längre, gå inte runt med tanken "jag ska vänta tills han skriver" för inte bara plågar du dig själv utan du plågar även din omgivning med dina klagomål. Okej, att jag har typ världens dubbelmoral när jag säger detta för jag har själv haft tendensen att göra det, men tro mig, det tjänar inget till för killar är nonchalanta och har en hjärna lika stor som en ärta.
Svar till fråga 2: Jag själv är inte en höjdare på att kämpa men detta året har jag inte gjort annat än att kämpa. Innan jag gick in i ett förhållande med min nuvarande kille så levde jag singellivet i två år, där trivdes jag, men jag tror man vet själv vad som är värt och satsa på. Om du är osäker på ert förhållande tycker jag att du ska säga det till honom, och vill han inte ändra på sig, ja men då vet du vart du har honom. Och om han säger att han ska ändra på sig men gör inte det, så är det ditt val om du vill sitta och upprepa dina ord eller bara lämna honom.
Killar, det är inte så jävla fucking svårt att ge din tjej/kille den uppmärksamheten och kärleken hen behöver.
Tjejer, det är inte så jävla svårt att säga det ni vill ha.
Jag vet inte riktigt om du fick svar på din fråga, Johanna. Men sanningen är att man borde göra det man vill så länge man mår bra av det, så fort du är osäker och mår dåligt, dra så fort du kan. Puss.
År 2014 - Året att andas på.
Detta året kommer bli underbart, hoppas jag. Att ta körkort, att fylla 18, att dra ut på krogen, att tatuera sig, att få uppleva detta med sina närmaste, att andas, att uppskatta små saker lika mycket som stora, att älska, att ge, att få, att ta. 2014, snälla bli ett bra år.
jag kan inte andas alls.
Trodde det aldrig skulle hända mig, ni vet att förlora någon som betydde mycket för en. Men kvart i sex idag slänger mamma upp dörren och väcker mig med att en av pappas vänner har dött, en av mina bästavänner. Han som jag växt upp med och han som har behandlat mig som sin egen dotter. Jag är helt förstörd, vet inte vart jag ska ta vägen. Vill inte ens lämna sängen och sätta på ett leende när jag vet att allting är meningslöst ändå. Jag är så tom på ord. Jag vet inte ens de sista orden jag sa till honom för det var så längesen, och min hjärna tänker bara på att klockan fortfarande är innan sex och jag ska ta hand om min lillebror som inte vet någonting medan mina föräldrar åker upp till Borås och ser honom en sista gång. Detta är inte rätt. Vad gjorde jag för fel i livet för att förtjäna denna förlust? Jag kan inte andas alls, det känner som om jag bara kommer lägga mig ner och panikgråta i skolan, vill inte ens finnas längre. Och en fråga som jag har i huvudet, varför honom? Varför just honom. Är det någon högre makt som spelar något spratt på mig för det här är fan över gränsen. Det gör ont. Hur kan folk gå igenom denna smärtan? Seriöst, en stor jävla applåd för er.
När man äntligen tror att man har kontroll över sitt liv slår det en som en käftsmäll och så står man där, eller i mitt fall, ligger här i sängen och bara hoppas att allt ska gå över snart. Men hur ska något gå över som precis hände? Hur ska jag någonsin kunna ha i åtanke att vara glad när det enda som frågan som existerar i min hjärna, "Varför han?" Jag tror inte på Gud och jag är inte helt för Buddha heller, men någonstan mittemellan finns jag. Så om det nu finns en högre makt, fuck you. Fuck you för att ni tog honom ifrån mig, och fuck you för att ni tog honom från alla hans närmsta. "Gud tar bara upp hans änglar." Bullshit. Bullfuckingshit. Jag vill tro på det, men hör ni inte hur det låter? Och btw, den käftsmällen gör fortfarande ont.
Vila i frid, kära du. Jag är ledsen att jag aldrig fick visa all min kärlek för dig och nu är det försent.
en jobbig dag.
Allt har varit svårt idag. Helvete så drygt allt har varit, idag orkar jag inget mer.
in the end you knew nothing about me and you never will.
Att släppa taget om något är alltid svårt, men ibland vet man bara att det är dags att vända blad och börja på ett nytt kapitel. Boken är ju faktiskt inte slut förrän man dör. Varför ska man ens haka upp sig på sånt i livet som sinkar dig och får dig att må dåligt? Svaret är väl att man faktiskt inte ska det. Anledningen till varför jag har varit så borta från bloggen är för att livet krossade mig, och ett tag trodde jag att jag inte skulle klara det. Men jag kan, jag kan klara mig ensam, för meningen med livet är inte att någon annan ska styra din glädje eller din frihet, du ska själv styra den, precis som jag styr min. Det räcker med att släppa in folk i mitt liv nu, det räcker. I början förstod jag inte det, och hade svårt att andas minst tio gånger varenda dag, ångestattacker, sånt som jag aldrig vill uppleva mer igen. Att ta sig igenom dagen med gråten i halsen hela tiden var det nästvärsta jag hade varit med om, för värsta var att ingen fattade, eller rättare sagt ingen ville fatta. Aldrig mer i hela mitt liv tänker jag låta killar, vänner t.om min egna familj att styra mitt liv, ALDRIG mer. Jag behöver inte vänner som stänger ute mig, jag behöver inte killar som inte kämpar för mig, och jag behöver definitivt inte en familj som trycker ner mig och sparkar på mig medan jag ligger ner (ett ordspråk, mina vänner.) för det räcker helt enkelt. Och ni som är vän med mig, sluta tro att ni känner mig, ingen känner mig, ingen vet hur jag är. Hur jag klarar mig genom dagen? Jag ler och jag skrattar åt dumma skämt som inte ens är roliga, ni vet inte ett skit om mig. Sluta döma mig, det säger mig mer om dig, än vad det någonsin kommer säga om mig.
när vi försökte så mycket tills ankaret drog oss ner till havets djup visste jag att det var över.
hår in my pic, jupp
i'm done, det räcker nu
hur hade världen egentligen varit utan kärlek? när jag kollar på ett lyckligt par så är det enda jag tänker på hur länge det kommer hålla. sviken, sårad och förtvivlad är bara tre ord till varför jag inte ens vill släppa in någon i mitt liv. alltså vet ni, att släppa in någon i erat liv är som att ge den personen en pistol som är riktad mot ditt hjärta och HOPPAS att hen inte skjuter. hur tusan kan man hoppas på något sådant. det är väl klart jag vill vara lycklig, men hur är man egentligen lycklig när det enda man kan tänka på när man går och lägger sig är hur rädd man är att faktiskt somna och tyna bort från världen. sanningen är att jag har blivit skjuten så många gånger att jag inte ens har ett hjärta längre, iaf inget som jag kan ge bort. OCH är det inte ironiskt att jag har så lätt att släppa in och öppna mig för nya människor då? jo, som fan.
Bloggen har stått tom i 7 dagar, i know. Men dessa sju dagar har jag typ gått in i en vägg och blivit galen. jag är 17 år. 17 fucking år. Hur kan man ens vara så sårad och förstörd när man är 17 år. Detta är ju ett fint samhälle vi lever i. jag är en tickande bomb förihelvete, KAN NÅGON RÄDDA MIG FÖR JAG KOMMER DRUNKA SNART!
bajs för världen, bajs för allihop. fuck alla, peace out
men herregud, jag äter småpojkar som dig till frukost hjärtat
en bassäng fullt med pirayor.